En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 4 • 2021

- Klagande tittare hade rätt

När jag i januari 2005 inledde en treårig tjänst som SVT-ombudsman (eller tittar­ombudsman som de flesta sa) så tänkte jag kaxigt att jag naturligtvis redan visste ungefär vad tittarna tyckte och vad dom skulle ringa och skriva till mig om.

Men, vad jag fick äta upp den kaxigheten. Jag visste ingenting, visade det sig.

Redan från dag ett hörde folk av sig om att det var svårt att höra vad som tas i tv-programmen. Folk mumlade och så var det musik pålagt som dränkte det talade ordet.

Det är kanske dags att byta hörapparat, tänkte jag till en början. Men klagomålen fortsatte om precis samma sak, varje dag, hela tiden. Till slut tvingades jag lyssna på de klagande tv-tittarna och jag började även att forska lite på egen hand.

Det visade sig snabbt att jag hade haft fel och tittarna rätt. Det var väldigt svårt att höra vad som sas i många av SVT:s program.

Orsakerna var flera: Ny teknik hade gjort att man kastat ut många ljudtekniker från produktionerna. Ett nytt och sluddrande mode bland skådespelare som ville verka så ”äkta” som möjligt, förvärrade situationen. Och till sist ovanan bland många tv-producenter att lägga på musik samtidigt som någon talade.

Jag började dessutom ringa runt till experter och höra mig för om vår hörsel, hur bra den är, eller snarare hur dålig den är. Hörseln börjar försämras redan vid 30-årsåldern för de allra flesta, fick jag lära mig.

Allt jag lärde mig dessa veckor i början av 2005 fick mig att totalt kapitulera för de klagande tv-tittarna.

Så här kunde vi ju inte ha det!

Min viktigaste uppgift som Tittarombudsman blev sen att driva dessa frågor gentemot SVT:s ledning. Det gick ganska trögt, men så småningom förstod dåvarande vd:n Eva Hamilton också allvaret i frågan. Hon gav order om nya riktlinjer för hur tv-ljudet skulle spelas in, mixas och sändas ut. Utbildning ordnades för berörd personal så att den musik som ibland kan vara nödvändig i ett program, inte ska ligga på samma frekvens som talet med mera. Allt för att höja kvaliteten på det ljud som SVT sände ut. Och det blev verkligen bättre under några år, om än inte helt bra.

Det är alltför ofta irriterande svårt att höra vad som sägs i tv-program.

Numera upptäcker jag alltför ofta att det är irriterande svårt att höra vad som sägs i många tv-program. Om det sen beror på att programljudet eller min egen hörseln har blivit sämre, det ska jag låta vara osagt. Men irriterande är det. Många gånger har jag frustrerad slagit av tv:n.

Programmen blir ju helt ointressanta om man inte hör vad som sägs.

Det märkliga är att kunskapen om hur man ska göra för att få bra ljud har funnits ganska länge, men numera så ofta negligeras.

De som gillar lite äldre musik har nog lätt för att hålla med mig. Ta en inspelning, till exempel med Frank Sinatra från 1950-talet. Han sjöng tillsammans med en stor orkester, men ändå hördes varje fras som kom över ”Ol ´Blue Eyes” läppar. När Frank Sinatra sjöng, så spelade orkestern helt enkelt väldigt tyst.  Så enkelt kan det vara.

Likadant är det med tv-serier och långfilmer. I Hollywood missar man sällan det där med ljudet, medan det här i Sverige inte tycks vara så viktigt med den saken. – Trist!

Trots att det är många år sen jag var Tittarombudsman så är det fortfarande en del som hör av sig till mig med klagomål. Det är ingen på SVT som vill lyssna, hävdar dom. Och de andra kanalerna är ännu sämre.

Men fortsätt att klaga om ni inte kan höra, tycker jag. Så småningom tror jag att droppen återigen kommer att urholka stenen.