– Vi hade aldrig hörselskydd

Åtvidabergsbon och HRF-medlemmen Jimmy Uller har varit verksam inom musik, teater och film hela livet och har han inga planer på att dra ner på tempot trots att han passerat pensionsstrecket. Hans band Jimmy Uller Blues Band uppträder med jämna mellanrum på små och stora scener, inte bara i Östergötland utan runt om i Sverige. I somras var han på turné med Mats Ronander och Ebbot Lundberg och i höstas drog de vidare till Spanien och Grekland. Som skådespelare har han det senaste årets synts bland annat i Netflixsserien Den osannolike mördaren, som handlar om Palmemordet, och SVT:s Under nålen, där han för första gången låter sig tatueras.

Han har alltid varit på alerten när nya uppdrag dykt upp.

Starten på musikkarriären är ett exempel på hur Jimmy Uller reagerar när han får ett erbjudande. Jimmy, som är född 1951, var tolv år och familjen flyttade från centrala Linköping till ett område i utkanten av stan där han började en ny skola. Första dagen på den nya skolan kom det fram en kille och frågade Jimmy om han kunde spela trummor, det behövdes nämligen en trummis i bandet som de höll på att bilda.

– Javisst, svarade Jimmy som aldrig spelat något instrument över huvud taget.

– Vi skulle repa redan på helgen och när jag kom hem bad jag mamma anmäla mig till musikskolan och sen åkte jag och pappa till Gunnar Hoffstens (musikaffär i Linköping, red anm) och köpte en virveltrumma och trumstockar. Vi fick det på avbetalning.

I metallslöjden tillverkade Jimmy en cymbal.

Det lät förfärligt på första repetitionen men Jimmy blev ändå godkänd eftersom han såg ut som ”en rocker” och det räckte långt.

Ibland satt det äggkartonger på väggarna som ljuddämpare

Sen följde månader och år med intensivt övande på fritidsgårdar och i källarlokaler där (o)ljudet studsade mot betongväggarna. Jimmy och hans kompisar var outtröttliga och spelade timmar i sträck och ibland varje dag. Rockstjärnedrömmen var stark, hörselskydd fanns inte.

– Ibland satt det äggkartonger på väggarna som ljuddämpare, minns Jimmy.

Tinnitus har han haft sedan dess.

– Alla mina vänner från den tiden har hörselskador i någon grad, de flesta har tinnitus. Det fanns ingen kunskap om riskerna på den tiden, det var fullt blås.

– Vi är avskräckande exempel så unga musiker idag ser till att skydda hörseln. Nu finns också så bra teknik som gör det möjligt att spela utan risk för skador.

1960-talet minns han som en rolig tid, musiken hade högsta prioritet och Jimmy spelade i banden Fabs, Winx, Revolution och Pitkin Taylor. Skolan var mest något som bara måste göras och betygen blev därefter.

– Jag gick vårdlinje för att min mamma tyckte jag skulle det.Tack vare det har jag kunnat jobba som mentalskötare när det varit glest med uppdrag.

När 70-talet kom drog Jimmy ner lite på musiken och gjorde bland annat lumpen, reste runt i världen och så blev han som 19-åring för första gången pappa. Dottern Jennie har mestadels växt upp hos sin mamma men Jimmy har alltid funnits i hennes liv och gör det fortfarande.

Som barn hade Jimmy spelat teater och innan musiken tog över var drömmen att bli skådespelare. När han i mitten av 1970-talet började arbeta med scen­showen Cabaret Lorry i Linköping vaknade den drömmen åter till liv och han började studera på teaterlinjen på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping. Han extraknäckte på Stadsteatern i Norrköping som bland annat scenarbetare, statist och så småningom egna roller.

– Jag började fundera på scenskolan och tänkte att det var bäst att söka i Malmö eftersom jag trodde att jag inte skulle komma in i Stockholm med min östgötadialekt.

Men i Malmö kom han inte in och inte i Göteborg heller så han var nära att lägga ner planerna.

– Jag hade ju jobb och tänkte att jag klarar mig ändå.

Men så chansade han och sökte till Stockholm – och kom in på första försöket. Under tre år studerade han vid scenskolan och trivdes väldigt bra med det. Samtidigt bildade han och hustrun Mia familj. Två döttrar och en son kom i rask följd.

Efter utbildningen i Stockholm återvände Jimmy till Östergötland.

– Mia hade utbildat sig till lärare och fick jobb i Åtvidaberg. Först flyttade vi från Linköping till Sturefors och sedan till Åtvidaberg. Stellan Skarsgård hade flyttat till Los Angeles och jag var lockad att hänga på. Men vi blev kvar i Sverige och det har ju funkat bra ändå.

Han har sedan dess varit rotad i Åtvidaberg men har i perioder turnerat i hela Skandinavien både som musiker och skådespelare. Har har gjort en hel del i Finland som ligger honom varmt om hjärtat eftersom hans mamma kommer därifrån.

Som frilansande kulturarbetare måste man vara företagsam för att försörja sig och Jimmy har vid sidan om teater haft roller i film och tv-serier, han har gjort stand-up comedy, radio, reklamfilmer, lokalrevyer och efter att ha pluggat vidare har han även kunnat arbeta som musik- och dramalärare.

Förutom trummor och andra rytminstrument spelar han en del gitarr och munspel och sjunger.

Hollywoodstjärna har han nästan blivit också efter medverkan i Lars von Triers film Dogville, med Nicole Kidman, Stellan Skarsgård, Lauren Bacall, Paul Bettany, James Caan med flera. Jimmy Uller var Stellan Skarsgårds ”body double” i filmen. En body double är en skådespelare som gör de scener som den ordinarie rollinnehavaren inte får, kan eller vill göra, ofta är det stuntscener.

Inspelningen gjordes under tre intensiva vintermånader 2002 i Trollhättan, där teamet umgicks dagarna i ända och därför fick en särskild kamratskap. En ledig kväll kunde Jimmy gå på bio med Lauren Bacall, en annan kväll var han på fest med Nicole Kidman.

Dogville var då den största filmproduktionen som gjorts i Sverige och medieintresset var enormt, Jimmy njöt av uppmärksamheten men var också tacksam att han inte hade det så jämt eftersom han såg hur filmstjärnornas liv begränsades av den intensiva bevakningen.

– Nicole Kidman frågade var mina livvakter var. Jag sa att jag inte hade några och det verkade hon först inte tro var sant.

Den vältränade Jimmy Uller har varit stuntman för fler skådespelare, bland annat Hans Klinga.

I kriminalserien Brottsvåg hade han rollen som den kriminelle revisorn Erik Bisell och gjorde då sin egen stunt.

– Jag blev skjuten i en dörröppning när jag hällde ut bensin och skulle elda upp en restaurang. Det exploderade och dörrramen började brinna. På riktigt, vilket var meningen. Det låg folk runt omkring med brandsläckare om jag skulle börja brinna. Jag fick smeta in mina händer och ansikte med en speciell kräm innan vi filmade den scenen, som skydd om det skulle ta eld i mig.

Även på en teaterscen kan det hetta till ordentligt. Jimmy är skicklig på så kallad stage fighting, alltså närkamper/slagsmål på scenen. De är ska ge illussionen av fysisk strid utan att skada skådespelarna.

– Bland annat på Folkteatern i rollerna som Röde Will i Robin Hood och Lill Klippen i Rönja Rövardotter var det mycket stage fighting, berättar han.

Betydligt lugnare är det i den tyska tv-serien Inga Lindström, som Jimmy medverkar i sedan tolv år.

Den romantiska familjeserien visas inte i Sverige men har miljonpublik i Tyskland och är stor även i Italien. Handlingen är en fiktiv historia som utspelar sig i Sverige och många av inspelningarna görs i lantlig miljö i framför allt Östergötland och Sörmland. Jimmy tycker det är roligt att jobba med kända tyska skådespelare och med ett av Europas största filmbolag, Bavaria.

Hörseln har de senaste åren blivit allt sämre. Jimmy berättar att det var hustrun Mia som tyckte att han skulle kolla upp den. Han missade ofta vad som sades i hemmet och på fritiden.

På scenen märkte han det inte – där talades det tydligt och oftast enligt manus.

– Det är en fördel när man arbetar med teater eller film, man vet vad som kommer att sägas.

– När jag till slut gick och kollade hörseln så var den sämre än jag hade trott. Jag fick hörapparater och det är inte helt lätt att vänja sig vid dem, det blir mycket ljud så jag använder bara en.

Nästa gång han träffar sin audionom ska han se om det går att ändra inställningen för att få en bättre ljudbild.

Jag hoppas att det kommer ännu bättre hörselhjälpmedel framöver

Han stödjer HRF:s arbete både som medlem och som givare.

– Jag har köpt kort eller brevkort varje år i säkert 15 års tid. Som medlem är det bra till exempel att få information om nya hörselhjälpmedel och att byta erfarenheter med andra hörselskadade. Jag hoppas att det kommer ännu bättre hörselhjälpmedel framöver.

Han har ägnat mer tid åt musiken de senaste åren. Jimmy Uller Blues Band har mycket på gång och han ser särskilt fram emot en konsert i mars som är en hyllning till 60-årsjubilerande Rolling Stones. Då är även barndomskompisen Lennart Ekdal, programledare i TV4 med och spelar.

– Han är med i bandet så ofta han kan. Han har en fot kvar i Östergötland och vi ses regelbundet, säger Jimmy.

Det är också Lennart Ekdal som skrivit förordet i Jimmys bok ”En får inte roligare än en gör sig”, som är ett bildrikt tidsdokument över den brokiga karriären. ”Från Linköping till Trollywood” (bilden till vänster) är en annan samlingsbok där Jimmy Uller bjuder på tillbakablickar och nostalgi.

Han verkar sällan ha haft tråkigt – eller om det kanske är så att han lyckas hitta guldkorn i allt han gör. Mellan raderna kan man ana slitet som krävs för  att hålla sig flytande som frilansande skådespelare, hur han ständigt kontaktar regissörer, provspelar för roller, tränar för att hålla sig i form, söker stipendier.

Även om allt inte alltid gått som han planerat så har det blivit bra ändå. Och han vågar fortfarande kasta sig ut i det okända – om än med lite eftertanke.