En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 7 • 2019

Treåringen vägrade ta på hörseln

Under min uppväxt förekom hörselnedsättningar enbart hos de äldre släktingarna, och det ansågs vara en naturlig del av åldrandet.
När mina närmsta vänner fick sin tredje son, som levde sitt första år i total tystnad, hade jag ingen kunskap eller erfarenhet alls om vilka svårigheter en hörselnedsättning innebär eller vilka hjälpinsatser som krävs.

Vännerna var på besök, vi satt på altanen, barnen var små, och det var härligt sommarvarmt. Den minste, som nu hade cochlea-
implantat på både höger och vänster sida, var tre år och mitt uppe i den härliga trotsåldern.
Jag ansåg mig nog vara ganska bra på att hantera trots. Min erfarenhet var ju faktiskt enorm efter att mina två egna barn och min systers tre äldsta precis hade passerat den här spännande och utmanande perioden. Tänk vad fel jag hade.

Maria Ahlsén. Foto: Emil Nordin.

Den lilla plaskpoolen pumpades upp. Plastleksaker kastades i, barnens kläder åkte av och den ansvarstagande treåringen tog duktigt av sig sin ”hörsel” eftersom den inte fick bli blöt. Barnen lekte, vattnet stänkte, föräldrarna drack kaffe och allt var frid och fröjd. Till slut var det dags för middag och lekarna avslutades.

Det tecknades att det var dags att sätta på sig ”hörseln” igen men allt vi möttes av var treåringens stora leende och ett nej. Han hade ingen som helst plan på att höra oss just där och då, och klurig som han är hade han dessutom gömt undan sina hörselhjälpmedel. Föräldrarna tecknade, treåringen skakade på huvudet, föräldrarna tecknade yvigare och treåringen skrattade glatt.
Det drogs igång en gemensam sökinsats. Vi var fyra vuxna och fem barn. Alla hjälpte till – utom treåringen. Till slut hittade min son de prydligt undanstoppade ”hörslarna” bakom däcket till en av de parkerade bilarna på uppfarten.
Den här utstuderade metoden tog trotset till en helt ny nivå.