Efter att ha varit borta från det finländska fastlandet och sjukvårdssystemet i femton år var det inte bara att fortsätta där jag var 2010. Jag fick börja om. Nordiskt samarbete, EU och fullständig digitalisering till trots kan man fortfarande inte dela sjukvårdsinformation mellan olika länder, eller ens mellan olika regioner och sjukhus. Man får snällt själv se till att nya vårdinstanser får nödvändiga fakta.
Här sköts hörselvården genom sjukhusen och i mitt fall är det Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS) vilket visade sig vara riktigt lyckosamt. Men för att komma in i rullorna på deras hörcentral behövde jag först en remiss från hälsovårdscentralen. Kötiden för en person som ska få sina första hörapparater kan vara upp till ett år och så ser det ut i många delar av landet numera.
Jag vet inte om det var för att jag egentligen inte var någon förstagångspatient eller för att vårdcentralläkaren missuppfattade graden av min hörselnedsättning, men jag fick en tid inom mindre än tre månader. Att öronläkaren utbrast ”Jag som trodde att du var en CI-kandidat” då han granskade audiogrammet antyder att det kan ha varit det senare.
Efter att jag väl fått in min fot på det nybyggda Fyrsjukhuset har allting löpt på hur smidigt som helst. På hörcentralen finns allt samlat på samma ställe; öronläkare, audionomer, rehabilitering, service och reparationer. Det mesta på svenska dessutom så jag kan inte klaga. Jag har förstått att ÅUCS har bra rykte i hela landet för sin hörselvård.
Ansvaret för social- och hälsovården flyttades från över 300 kommuner och kommunförbund till 21 nyinrättade välfärdsområden.
Ganska precis ett år innan jag flyttade tillbaka till Finland, 1 januari 2023, genomfördes en av de största reformerna i landets förvaltningshistoria. Ansvaret för social- och hälsovården flyttades från över 300 kommuner och kommunförbund till 21 nyinrättade välfärdsområden, jämförbara med Sveriges regioner.
Det är ingen överdrift att säga att dessa välfärdsområden fortfarande håller på att söka sina former. Syftet sades vara att skapa mer jämlik tillgång till tjänster och minska skillnaderna i hälsa och välfärd. Kritikerna – och de är många – menar att det enda som blivit mer jämlikt är att alla fått det sämre.
Hur framtiden ser ut för välfärdsområdena och den finländska välfärden är mer än jag vågar sia om. Just nu pågår budgetförhandlingar i regeringen och allt tyder på att nedskärningarna fortsätter också nästa år.
Men livet rullar ju på oavsett. Jag får glädjas åt ständigt nya barnbarnsäventyr och åt att min dotter hade den goda smaken att skaffa barn i staden med landets bästa hörselvård.
Fotnot: Anne Sjökvist är koordinator på Svenska Hörselförbundet och tidigare kommunikatör på Hörselskadades förening i Stockholm.