En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 5 • 2020

Teckenspråket gör mig tacksam

Att ens försöka formulera en krönika, utan att vidröra coronans pågående, känns inte riktigt görbart. Kanske inte heller meningsfullt eller försvarbart. Åtminstone inte om orden ska kunna få någon vidare resonans.

Mötet med viruset berör våra existentiella smärtpunkter, som människor, samhälle och gemensam värld. Kroppens sårbarhet och osäkerheten som premiss för det levande livet. Ännu tydligare tycks våra svårigheter att efterleva dessa omständigheter uppenbaras i vårt sökande efter kontroll och mätbarhet. Så även våra faktiska behov av närhet och delandeskap i det som inte låter sig ersättas av en digital närvaro.
Med corona framtvingas en annan rytm, som skiljer sig från den vi vanemässigt tidigare tog för given. Det oväntade mötet med något som inte ens syns i luftrummet och andningens rörelse mellan oss men likväl skapar oro, avkräver oss omsorg, medvetenhet och ansvar i mötet med varandra. Ett uppstannande med en förskjuten fokusriktning som följd. Livet här och nu.

För snart nio år sedan födde jag mitt andra barn som visade sig ha en grav hörselnedsättning. Livets osäkerhet gjorde sig påmind och jag kände mig påtagligt oförberedd.
Det var inte hörselskadan i sig som oroade, starkast blev istället min rädsla för att inte kunna kommunicera med mitt barn. Att stå där blottad i kontaktlöshet mot ovissheten inför hur världen skulle omfamna henne. Tiden tycktes stanna. Livet bytte riktning.

Ellen Spens startade projektet När vi lyser för varandra (Auris 4/18) för att uppmärksamma svenskt teckenspråk. Hon leder nu ett nytt projekt Jag är tid, jag är rum. Läs mer på www.kollaborativet.se

Men inget språk har nog givit mig så mycket som svenskt teckenspråk. Jag tänker då inte främst på tecknen som ord, att jämföra med vilket språk som helst, utan istället på språkets egenskaper som kräver något av mig, vill något med mig och bjuder in mig. Ögonkontakten, rörelsemedvetenheten, tempoväxlingarna och det känslomässiga engagemanget. Att i språket göra sig synlig inför den andre, såväl som kännbar inför sig själv. Språkets relationsskapande mellan kropp, tanke, känsla och rum. Närvaro här och nu.

Att leva med ett barn med hörselnedsättning liksom möjligheten att få träda in i teckenspråkets universum, fyller mig med tacksamhet.
Mellanmänskliga möten såväl som möten med mig själv som behövt en annan rytm och en annan perception, än den jag förväntade eller kanske tog för given. En spegling från sidan med en fråga: Vad är betydelsefullt i mötet mellan oss? Vilket ansvar har jag?

På liknande sätt tänker jag att pandemin vänder blicken och frågorna tillbaka mot oss själva: Hur lever vi och hur vill vi leva? Vad är det vi värdesätter och varför? Vad vill vi sträva mot, verka för? Vilket samhälle och vilken värld vill vi skapa?
De stora frågorna, olösligt sammantvinnande med livets bräcklighet.