Faster bodde i sitt röda hus uppe på backen bredvid bäcken tillsammans med min farmor och jag älskade att åka dit med skolbussen. Farbror Anselm, stilig i mörkblå chaufförsmössa och kraftiga svarta glasögonbågar, skjutsade mig ända fram till farstubron som farfar byggt i amerikansk stil efter en Hermodskurs han gått på 1930-talet. Nu har jag ritningarna på det röda huset på väggen i min lägenhet.
Faster var nog min förebild i mycket.
Hon lärde mig att nagellacket bäst förvarades i kylen, tricket att dra på sig ett par nylonstrumpor utan att få maskor och hade två skrubbar fulla med urtjusiga klänningar som en nutida vintageexpert skulle vara grön av avund över.
Som hon månade om mig. Det var liksom menat att det var just jag som höll hennes hand då hon tog sitt sista andetag.
Liksom jag hade faster en hörselskada, på ena örat och oklart varför det kom sig. Själv trodde hon att det berodde på en köksdörr hon hade olyckligt råkat få ett slag av då hon arbetade som hemsamarit. Plötsligt hade hörseln bara poff, försvunnit.
Det var i alla fall den förklaring hon hade fått och det var inte mycket mer med det.
Trots att vi hade så starka band är det inte förrän nu som jag tänker på hur mycket vi hade gemensamt även i det avseendet. Och vilken förebild hon var i att vara tydlig och självklar, det var inget hymlande med att hon inte hörde på sitt ena öra. Medan jag själv fortfarande i många sammanhang lever lite som med en hemlighet fastän det ofta är rätt uppenbart. Men jag har också hjälpmedel i form av hörapparat. Det hade inte faster.
Jag tänker på vikten av förebilder då jag stiger in i väntrummet hos audionomen och möts av en bild av sångerskan Annie Lennox som i en van pose lyfter sin hand mot sitt ena öra. Eller då jag ser en dokumentär om min barndomsidol Ingmar Stenmark som skaffat hörapparater på inrådan av en annan inte längre levande legend, Börje Salming.
För att inte tala om mina nya hörselvänner i grupprehabiliteringen – vilka fina förebilder.
Tänk om jag hade kunnat prata med min faster om vi hamnat på en bal på slottet och fått kungen på ”fel” sida vid bordet.
Jag är säker på att hon prompt men både självklart och på ett charmerande sätt, bett honom flytta på sig, dessutom bett sin bordskavaljer prata extra högt och tydligt.
Så tack alla ni förebilder, levande som döda. Kända som okända. Som verkar i det lilla som det stora och som gör det lättare för oss mindre självklara att våga märkas. Kanske att jag själv precis bestämt mig för att försöka vara en själv.