Ljudet kom från en Philipsradio, som också var förstärkare åt grammofonen som fanns bakom en skåplucka. Det tog 15–20 sekunder innan radion ”blivit varm” och det började låta.
Redan tekniken gjorde mig uppspelt, och kanske det faktum att jag kunde se Televerkets Nacka-sändare från vardagsrumsfönstret stärkte känslan ytterligare. Och så var det detta med radions röster.
Redan i tioårsåldern började jag fantisera om att min egen röst skulle komma från den där 300-meters radiomasten och till slut ljuda i den bastanta bashögtalaren. Och det gjorde den också runt nio år senare, när jag hade kommit in på Journalisthögskolan och fick göra min praktiktermin på regionalradion.
Ni kanske undrar varför jag inte skriver om hörlurar – nästan alla lyssnar ju direkt i örat nuförtiden. Ja det kan bero på att jag allra helst lyssnar ”på avstånd”. Jag använder headset bara när jag måste.
Jag har varit normalhörande större delen av mitt liv, men de senaste hörseltesten har visat en dalande kurva. Möjligen kan det spela in att jag under många års radiodirektsändningar använde hörlurar med rätt stark volym; det kan ha inneburit en överdos.
I förra veckan besökte jag för första gången en audionom med den tydliga planen att beställa mitt livs första hörapparater.
Långt innan jag bokade in audionombesöket har jag brukat tänka på ljudet i offentliga miljöer. Exempelvis när jag de senaste två åren åkt pendelbåt lokalt i Stockholm. Jag har kunnat konstatera att den båt som har det allra sämsta ljudet när kaptenen ropar ut nästa brygga är den som är mest i framkant vad gäller motortekniken. Den är helt elektrisk och ses som en framsynt modell för all inre båttrafik runt huvudstaden. Fast ljudsystemet verkar vara konstruerat av någon som borde arbeta i en annan bransch. Jag förstår inte ett ord.
Det går några äldre skärgårdsbåtar på samma linje – oljedrivna och inget att skryta med klimatpolitiskt – men där kaptenens vänliga röst når oss med utsökt klarhet.
Jag har i skrivande stund inte fått mina första hörapparater, men jag hoppas snart kunna hänga med i alla samtal och möten. Och kunna förstå och njuta av det som sedan länge är både mitt jobb och mitt största intresse: den mänskliga rösten.
Staffan Dopping är journalist, tidigare programledare i radio och tv. Fick Sveriges Radios språkpris 2002.