Nuförtiden är jag noga med att fräscha till mig innan jag ska ha möte online. I alla fall se till så att jag inte har dressing i mungipan eller spenat mellan tänderna.
Jag har även lärt mig att le på beställning. Det ser så äkta ut att jag själv blir glad när jag ser mig och till slut resulterar det i ett fullkomligt äkta leende.
På minussidan: Digitala möten reducerar möjligheten att läsa av kroppsspråk (en av mina superkrafter).
I gengäld kommer jag närmare mötesdeltagarnas ansikten och läppar, vilket har blivit en nyckel i mitt digitala mötesliv.
Människor är överlag tillmötesgående när jag ber dem tala tydligt och titta in i kameran. Men ibland hjälper det inte. Skägg! Jag har lärt mig att starkt ogilla skägg. Min mardröm är att ha ett digitalt möte med en dialekttung hipster som sitter lite för långt ifrån skärmen.
Min förmåga att uppfatta bastoner är så dålig att det är frustrerande att vagt förnimma hur de mjuka vokalerna trasslar in sig skägget och fastnar. Med lite fantasi kan jag se hur e, i, ä och ö hänger i varsitt skäggstrå tills de inte orkar mer och rasar ner utanför bild. Kvar blir ett skorrigt kssstssrr.
Även samtalsrytmen förändras när vi inte kan ta hjälp av kroppsspråk. Det händer ofta att man hamnar i en slags stackatodans när någon försöker bryta in med en synpunkt i en pågående online-konversation.
Istället för att ta ögonkontakt, nicka och luta sig fram över konferensbordet för att markera att man vill ha ordet som man gör IRL (in real life), kraschar man rakt in någons meningsbyggnad:
…exponentiell utveckling… Va? Förlåt, kör du.
…Nej, jag sa ba…
…agilt…
…förlåt…
…nej, ja…
Och så vidare. Tills någon sätter stopp. Mig har de tappat för länge sedan. Å andra sidan behöver jag inte höra allt som sägs för att förstå. Att ha min hörselnedsättning är nämligen lite som att läsa en avancerad fackbok på engelska och inte förstå alla orden i ett stycke.
Man fortsätter läsa för man vet att mängden information i kombination med sammanhang kommer att mynna ut i en bild som är tillräckligt bra för att man ska begripa.
Men tills det sker händer det att jag blir ganska passiv och låter tankarna vandra fritt. Ofta kommer de tillbaka andfådda, med konstiga saker som de har hittat. Som idén om att jag ska peta näsan på folk med pilmarkören. Att helt enkelt pigga upp mig själv genom att leka med de andra mötesdeltagarnas ansikten.
Pilmarkören är mitt förlängda finger och bara fantasin sätter gränser. Jag drar min gräns vid snusk. Men jag får såklart vara beredd på att de andra mötesdeltagarna gör likadant med mig. Du ser, ytterligare en anledning att vara sås- och kråkfri i onlinemöten.