Jag hade börjat på juristlinjen. På den tredje dagen på morgonen klockan 07.36 den 24 augusti 2005 hände det. Plötsligt låg jag på Sveavägens trottoar och tänkte: ”Nu fick jag en stroke, men jag är bara 31 år!”
En man frågade om jag behövde hjälp.
”Ja tack, jag vet inte varför jag ligger här men kan du leda mig till den bänken tio
meter bort?” Det var åtminstone vad jag tänkte, men inga ord kom fram!
Mannen såg att jag inte mådde bra så han ringde efter ambulans. Innan dom stängde dörrarna så tänkte jag att om det är en stroke så sätter dom på sirenerna, men om jag inte hör sirenerna så har jag inte får en stroke. Nästa sekund hörde jag Tut tut tut. ”Shit, jag är 31 år gammal och har fått en stroke!”
Det är 14 år sedan nu. Efter lång prövning och mycket slit lever jag med bland annat svår värk i min högra sida, lätt afasi, epilepsi, hjärntrötthet och hörselnedsättning.
Min hörselskada sitter på höger sida. När det är mycket folk i ett rum och en massa sorl hör jag dåligt och värst är det om det också är musik, då har jag problem att höra någonting alls. Det är inte många som förstår vad detta innebär. Jag är den som kommer först till en tillställning för att kunna placera mig rätt, och den första som går – också på grund av mitt hörselproblem.
Familj och vänner frågar alltid: ”Va, ska du redan gå?” Men tyvärr kan jag inte vistas i för stora folksamlingar på grund av hörseln, då kommer även min hjärntrötthet in.
Bara vi som har varit med om en olycka eller har hörselnedsättning kan förstå problemet. Hur mycket vi än påminner så kan man inte sätta sig in i en annan människas situation.
Jag blev inte jurist. Idag jobbar jag som lärare för mina ”bröder och systrar” som jag kallar dem på Afasicentret.