Balans i det allra största jag kan tänka mig, universum (och det som eventuellt är bortom), till mera jordnära fenomen som klimatet, balansen mellan olika länder, balansen mellan mina sinnen (har min syn möjligen blivit lite bättre sen jag fick sämre hörsel?), balansen när jag rider, och inte minst balansen i mitt inneröra på grund av min Menièrediagnos.
Häromdagen fick jag veta att en väldigt nära vän behövde åka till akuten för hjärtbesvär.
Jag blev oerhört orolig att det var en hjärtinfarkt på gång. Jag har varit med om det förut och det resulterade då i att en annan nära vän fick ett hjärtstillestånd på 16 minuter (den vännen är mirakulöst nog helt återställd nu).
Bara någon minut senare fick jag ett sms om att hjälpläget i Sudan är akut.
Jag är redan tillräckligt orolig för klimatförändringarna, Gaza, och kriget i Ukraina, för att nämna några få exempel, och blir förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vem kan jag hjälpa bäst?
All information når oss var vi än är nuförtiden, och det kanske är bra men hur ska man hantera allt? Ska jag stänga av alla kanaler. Nej, jag vill inte bli blasé, men ska jag försöka ta in allt då? Jag vill ju heller inte förgås av oro.
Det handlar förstås om balans.
Nu har jag inget svar på hur man når den perfekta balansen men har upptäckt att bara tanken om den, i sig, kan hjälpa.
Tidigare har jag tänkt att om man får stå ut med att livet går upp och ner, det är obegripligt men det ska levas på något vis, och uppnår man total balans kanske det blir jättetråkigt!
Sedan råkade jag läsa boken ” The untethered soul” (Michael A. Singer). Den handlar bland annat om medvetandet och lite fritt översatt skriver författaren att om man liknar balansen vid en pendel som slår, så kan man säga att den ultimata balansen uppstår när pendeln blivit helt stilla. Då koncentreras energin och kan flöda fritt!
Jag drar genast paralleller till livets slut: när allt blir stilla koncentreras alltså energin, och sen flödar fritt! Fascinerande! Det är ju svårt att vara säker på att det är så, men det gör inget, det är en tröstande tanke, och tro kan man ju alltid!
Jag tänker också ofta att jag egentligen inte vet någonting med säkerhet. Det kanske låter hemskt, och förr tyckte jag det var obehagligt och svindlande, men numera känner jag mig trygg i den tanken, och osäkerheten kan till och med vara en tröst ibland!
När jag fick min Menièrediagnos var prognosen att skoven avtar men man får successivt en hörselnedsättning. Läkaren sa dock att man förstås inte kan veta exakt hur det blir i varje enskilt fall.
Jag tog verkligen fasta på läkarens lilla osäkerhet, och faktum är att det senaste halvåret har jag stort sett varit fri från skov och min hörsel har återhämtat sig över läkarens förväntan.
Och själva balansen övar jag på mer än någonsin!
Det är väl troligt att jag får nya skov, men hur dom blir vet jag ju inte. Jag kanske återhämtar mig bra igen?
Jag vet ingenting, men jag är väldigt troende. Jag tror på allt möjligt!