Den alltmer tilltagande hörselnedsättningen kan dock leda till att jag uppfattas som nonchalant av andra. De tolkar således mitt beteende och bestämmer sig för en förklaringsmodell. Eftersom det inte syns utanpå, då jag ligger nära gränsen men ännu inte har några hörselhjälpmedel, hänger det på mig som vuxen att förklara så att de inte misstolkar mitt beteende. Hur är det då med barn?
Som psykolog har jag valt att arbeta med barns och ungdomars livsmiljö och utveckling. De som får det tuffast i förskola och skola har ofta funktionsnedsättningar där anpassningarna är otillräckliga. Deras handlingar tolkas av andra. Det blir ofta fel. De kan uppfattas som egocentriska och självupptagna eller lata och ouppfostrade. Istället borde omgivningen ställa frågor och sätta sig in i vad som händer.
Att ständigt uppleva himlande ögon, negativa blickar, trista kommentarer, tjat, skäll och tillsägelser sätter sig på självkänslan. Omgivningens förståelse och förmåga att skapa en tillgänglig miljö är avgörande för barns och ungdomars utveckling.
De borde ställa frågor och sätta sig in i vad som händer.
De vuxna som har svårast att förstå, eller i alla fall försöka förstå, kommer få den direkta feedback de förtjänar: ”gubbjävel”, ”kärring”, ”idiot”. Eller så springer barnet iväg, vägrar, kastar saker, slåss eller somnar mot bänken – tecken på bristande förståelse och anpassning.
När jag ber pedagogisk personal skriva ned vad barn och ungdomar gör när något är för svårt för dem blir listan lång för de handlingar som uppleves vara negativa. Positiva handlingar blir däremot kort: att be om hjälp, berätta att det är svårt, titta på andra och göra lika.
Vi kan fundera över varför vi vuxna inte alltid är lika nyfikna på vad beteendet står för. För det är ett svar på något och det är upp till de vuxna att ta reda på vad som händer och göra de anpassningar som behövs – inte att reagera instinktivt och ogenomtänkt.