En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 5 • 2021

När gräshopporna tystnade

Jag har alltid haft utmärkt hörsel och då menar jag verkligen utmärkt. Tills jag en dag för några år sedan upptäckte att gräshopporna vid vår altan på Vätö inte spelade lika ofta om kvällarna längre. Kunde det bero på klimatförändringarna, mån tro? Maken förstod inte alls vad jag menade – gräshopporna och vårtbitarna lät precis … Läs mer

Jag har alltid haft utmärkt hörsel och då menar jag verkligen utmärkt. Tills jag en dag för några år sedan upptäckte att gräshopporna vid vår altan på Vätö inte spelade lika ofta om kvällarna längre. Kunde det bero på klimatförändringarna, mån tro?

Maken förstod inte alls vad jag menade – gräshopporna och vårtbitarna lät precis lika mycket som varje sommar. Sedan började vi tjafsa om huruvida gnisslet från krypen kom från höger eller vänster.

”Vänster”, sa maken utan att tveka.

”Höger”, kontrade jag lika tvärsäkert och föreslog att han skulle kolla hörseln.

Eftersom min äkta hälft vet bättre än att argumentera emot när jag är på det humöret, fyllde han på mitt vinglas istället.

Något år senare var jag på bokmässan i Göteborg. På förlagsmiddagen upptäckte jag en ny sak: jag hörde inte vad min bordsgranne sa. Eller visst hörde jag men jag fick inte ihop meningarna. Det var som om vart och vartannat ord han sa försvann på vägen. Som när man pratar i mobilen och det är dålig täckning. Det hackade, liksom. Och så ekade det.

 

Jag klagade över den hemska akustiken i lokalen men det konstiga var att bordsgrannen inte hade några problem alls med den stimmiga miljön och han undrade om jag kanske hade dålig hörsel. Så jag slutade be om ursäkt för att jag inte hörde vad han sade, och lät honom pladdra på. Jag lade in ett ”säger du det” eller ”vad intressant” eller ”tänk så det kan bli” då och då, och nickade eller skakade på huvudet, rynkade ögonbrynen eller spärrade upp ögonen när jag trodde att det passade. Efteråt tackade han glatt för att jag varit ett sådant utomordentligt trevligt middagssällskap.

Farfar brukade  stänga av apparaten när han tyckte att den han talade med pratade strunt

Den natten var jag trött i huvudet och hade jag så mycket tinnitus att det var omöjligt att somna. Jag låg i hotellsängen och tänkte på min farfar som blev döv redan som barn efter att ha haft påssjuka. Han var en reslig herre med en snäcka i ena örat. Inte en sådan där så gott som osynlig pryl som den jag har, utan en vit mackapär med sladd. Själva förstärkaren bar han i en sele under skjortan. Farfar brukade sticka in handen och stänga av apparaten när han tyckte att den han talade med pratade strunt eller hade snackat tillräckligt. För batterier var inte gratis, som han sa, och idioter förblev idioter hur mycket de än lät käften glappa.

Efter den bokmässan kröp jag till korset och bokade tid hos en audionom. Nu vet jag att klimatförändringarna inte tagit död på gräshopporna. Och så hör jag vad mina bordsgrannar säger när det är fest. Men till skillnad från farfar slipper jag gräva innanför kläderna när jag inte orkar lyssna längre …