Motgångarna väckte kampvilja

Sarra har nytta av sin bakgrund i jobbet på Vux Huddinge.

– Jag vet hur mycket energi det kostar att leva i en ljudvärld när man inte hör fullt ut. Jag vet hur avgörande det är när någon säger att jag tror på dig. Det är den erfarenheten som driver mig, säger hon.

I dag vill hon vara en förebild; ett levande bevis på att livet kan ta en ny riktning.

På Vux Huddinge finns personal med kunskaper i svenskt teckenspråk och lokalerna är utrustade med teleslinga. Undervisningen sker i små grupper där eleverna sitter så att avläsning är möjlig och lärarna använder mikrofon för att skapa en så god hörmiljö som möjligt.

Dessa förutsättningar gäller framför allt på hörsel- och dövenheten, där personalen har särskild kompetens och där undervisningen är fullt anpassad efter målgruppens behov.

– Mitt uppdrag omfattar både pedagogiskt ledarskap och strategisk utveckling med fokus på tillgänglighet, kvalitet och inkludering. Inkludering är inte en vision, utan ett ansvar. Ett ansvar som måste tas varje dag, i varje klassrum och i varje möte.

Sarras hörsel var bra när hon kom till Sverige, men de senaste tio åren hör hon med CI och hörapparat. Att bygga upp en tillvaro – och en ny identitet – utan hörsel har varit svårt och hon vill dela med sig av sin berättelse för att stärka alla som kämpar i det tysta.

Hon kommer från den lilla staden Kef i Tunisien. Familjen tillbringade mycket tid på pappans gård på landet – en miljö där hennes intresse för språk och skrivande tog form. Hon utbildade sig till gymnasielärare i arabiska och blev den första i familjen som studerade på universitet. Parallellt med studierna arbetade hon på en fabrik som tillverkade godis. Där steg hon i graderna och hade lön som hon klarade sig bra på. Framtiden såg ljus ut när allt förändrades på grund av förälskelse, giftermål och flytt till Sverige 2010.

Äktenskapet blev snabbt något helt annat än hon förväntat sig. Hon berättar om en man som ville kontrollera henne och att hon levde med konstant rädsla. När hon sökte hjälp hos kvinnojouren för att komma bort från mannen var hon gravid. Att återvända till Tunisien var inget alternativ, där var hon inte önskvärd.

– Jag bestämde att jag skulle stanna i Sverige och kämpa för mitt barn.

Hon började på SFI (svenska för invandrare) när hon var i fjärde månaden. En enkel match för en språklärare kanske man kan tro, men det blev det inte.

– Svenska är väldigt svårt! Dessutom ville jag prestera på topp så jag pluggade mycket, berättar hon.

Samtidigt växte magen. Hennes ägodelar rymdes i en resväska och hon flyttade runt mellan tillfälliga bostäder. När sonen föddes 2011 kände Sarra en enorm lycka och blev ännu mer beslutsam att skapa en trygg tillvaro för dem båda. Hennes dagar fylldes av krav och måsten.

– Jag måste lära mig språket, hitta jobb, hitta bostad, klara myndigheter, vara stark. Jag måste räcka för mitt barn. Det fanns ingen tid för återhämtning.

En februaridag 2014 stod Sarra vid en busshållplats och allt var som vanligt när hennes hörsel plötsligt försvann. Hon hörde inte någonting alls.

Hon tog sig till akuten där kommunikationen med personalen fick ske med skrivna lappar.

– Jag fick en stark kortisonkur. Efter tio dagar kom lite hörsel tillbaka på höger öra, men framför allt fick jag stark tinnitus. På vänster öra var jag helt döv.

Läkarna sa att orsaken var stress.

– Det var kroppens reaktion, menade de. Jag hade pressat mig själv så hårt, aldrig tillåtit mig att vila.

Omställningen till ett liv med nästan ingen hörsel blev svår. Vardagen förändrades snabbt och hon tvingades navigera i en situation där hon ofta kände sig ensam.

– Jag hade läkarintyg och genomgick rehabilitering, men ändå blev jag ifrågasatt. Det skapade en stark stress.

Ibland kände jag mig mer som ett ärende som skulle hanteras än som en människa som behövde stöd.

Hon minns hur hon förväntades ge snabba svar på frågor som egentligen krävde tid: hur länge hon skulle vara sjukskriven, hur arbetsförmågan såg ut och vilka hjälpmedel hon behövde.

– Allt skulle gå fort. Jag hann inte själv förstå vad som höll på att hända med mig. Ibland kände jag mig mer som ett ärende som skulle hanteras än som en människa som behövde stöd.

Erfarenheten har satt spår. Än i dag drar hon sig för att sjukskriva sig, även när kroppen signalerar att hon borde stanna upp.

2016 fick hon cochleaimplantat på vänster öra.

– CI var en stor förbättring men krävde också mycket träning och tillvänjning.

Den största omställningen var dock identitetsmässig.

– Att gå från hörande till hörselskadad innebär en inre process. Acceptansen kom inte direkt, den växte fram.

Av kuratorn på hörselkliniken fick hon rådet att träffa andra med hörselnedsättning och hon gick på möten med Shiba, svenska hörselskadade med invandrarbakgrund, en förening (nu nedlagd) inom HRF:s Stockholmsdistrikt. Där fick hon tips om Vux Huddinge. Hon skickade ett mejl till skolan där hon presenterade sig och erbjöd sig att arbeta som modersmålsstödjare. Hon fick svar samma kväll att de inte hade någon sådan tjänst men att hon var välkommen som praktikant, vilket hon tackade ja till. På Vux Huddinge fick hon uppleva en skolmiljö som hon inte visste fanns.

– Här var hörselnedsättning inte ett undantag som man skämdes för, det var en naturlig del i vardagen. Det skapade trygghet.

Efter tre månader som praktikant fick hon en tjänst på 40 procent. Den ökade snabbt 60 procent och kort därefter skrev hon på ett anställningsavtal på 100 procent. Tillvaron började successivt falla på plats. Sedan 2018 bor hon i en egen bostadsrätt i Södertälje, något som länge varit ett viktigt mål.

Att gå från hörande till hörselskadad är en inre process.

För att få svensk lärarbehörighet kompletterade hon sin utbildning genom att läsa svenska som andraspråk vid Mälardalens universitet. Hon har även studerat svenskt teckenspråk vid Stockholms universitet.

Med tiden har hennes ansvar ökat och idag är Sarra alltså biträdande rektor.

Hon vill lyfta dem som trodde på henne. Förutom socialsekreteraren som såg till att hon och sonen fick tak över huvudet känner hon tacksamhet till audionomen på Arbetsförmedlingen Hörsel i Sundbyberg, HRF Stockholm, chefer och kolleger på Vux Huddinge – samt till de allra närmaste; sin syster och partnern Christer som stått vid hennes sida genom alla svårigheter.

För mitt i allt tumult spirade kärleken. 2024 gifte sig Sarra och Christer Bertilsson. De är särbos, han bor på en gård i Västergötland och Sarra bor i lägenhet Södertälje.

– Han har sitt jobb och dessutom en gård att ta hand om och jag har mitt jobb här så ingen av oss kan flytta. Han tycker det är roligt att komma hit och jag älskar att vara på gården – där är så tyst och lugnt och naturen är underbar.

Sarra har ju även sonen, nu 15 år, och är mån om att han ska ha en stabil hemmamiljö.

– Jag vill ta vara på tiden med min son. Vi brukar gå på gymmet tillsammans, det gillar vi båda två.

Som ett steg i sin fortsatta utveckling deltar hon för närvarande i utvecklingsprogrammet Ledarskapsforum. Planen är att gå en rektorsutbildning nästa år. Hon hade kunnat gå den i år, men bestämde sig för att vänta eftersom hon vill få hjälp mot sin migrän.

– Jag har haft migrän sedan jag var 16 år och den har blivit värre med tiden. Jag har träffat flera neurologer och har testat många mediciner. Till slut kände jag att jag behövde få en ordentlig utredning för att få veta om det finns någon bakomliggande orsak.

I en migränutredning ingår undersökning med magnetkamera. I en magnetkamera skapas ett starkt magnetfält och personer med cochleaimplantat behöver särskild förberedelse inför undersökningen för att säkerställa att magneten som sitter under huden bakom örat inte ska lossna. När Sarra skulle undersökas i januari 2024 var det något som gick fel. När hon låg i den trånga cylindern kände hon att något drogs loss inne i huvudet.

– Det kändes som huvudet skulle explodera. Smärtan var fruktansvärd, säger hon.

Efteråt konstaterades att magneten flyttat sig och två dagar senare gjordes ett ingrepp för att flytta det rätt.

– Jag vaknade efteråt och fick veta att det var klart och att jag skulle kunna höra igen som vanligt.

Så blev det inte. Sarra beskriver att ljudet är sämre än förut, metalliskt och otydligt. Händelsen gjorde dessutom att hennes tinnitus förvärrades. 

– Jag hade redan tinnitus efter hörselförlusten, men efter detta började jag höra sju konstanta ljud i huvudet. 

Hon anmälde händelsen till Patientnämnden.

– Jag har fått olika förklaringar och ursäkter, men ingen som egentligen gör någon skillnad. 

Efter händelsen har hon återkommande mardrömmar om att hon är instängd och inte kan ropa efter hjälp.

– I december 2025 fick jag diagnosen PTSD, kopplad till det som hände. Jag bär alltid med mig det.

Tillsammans med läkare fortsätter sökandet efter en lösning på migränen.

Under uppväxten i Tunisien skrev Sarra mycket, i början hjälpte hennes mamma henne med stavningen. Hon höll räkningen och det blev 375 dikter och tre noveller. Men alla texter försvann i samband med flytten till Sverige.

Nu har hon börjat skriva lite igen, hon skriver sin berättelse på sitt nya språk svenska, och orden flödar.