Vi var en brokig skara. En lokförare, en HD-åkare, en kakelsättare, en sophanterare och två andra som var precis som jag – oroliga musiker. Det var hörselvården som hade skickat oss hit. Sjukhuset hade information för dem som sökte för akut pipande och tjutande i öronen.
– Säger du likadant till patienter med hemorrojder slank det ur mig. Det är väl ändå uppenbart att det är ett jäkla problem. Vad tror du annars vi gör här? Har du själv tinnitus? Jag blev provocerad av hans påstående.
– Om inte du har tinnitus själv så kan du väl fråga oss om vi upplever det som ett problem. Jag sökte medhåll men personerna i rummet undvek min blick.
Läkaren blängde på mig och försökte negligera mitt inlägg i hans föreläsning. Han lyfte upp en skolplansch med örats olika delar.
– Här är ytterörat. Ljudet kommer in i hörselgången och sätter trumhinnan i rörelse…
Mina känslor tog över. Jag ställde mig upp.
– Jag är orolig sa jag. Jag behöver prata med någon som förstår. Finns det något hopp om att få en fungerande hörsel tillbaka? Hela mitt yrke hänger på det. Vad säger forskningen? Finns det någon behandling? Jag har gått i skolan, jag är musiker, jag kan hur örat fungerar. Jag hade gråten i halsen nu.
Läkaren som såg mig som ett mycket störande moment i hans undervisning bad mig att lämna salen. Och jag gick därifrån. Orolig. Och förbannad. Och kände ett kall.
Jag som var mitt i musikkarriären med skivinspelningar och turnéer med Ulf Lundell, Eldkvarn, Imperiet, Totta Näslund, Py Bäckman och många fler, fick nu avbryta allt. Livet i spillror. Mina trasiga öron klarade inte alla ljud.
”Make your poison your medicin” säger buddhisterna och det var nog precis vad jag gjorde där och då. Jag tog giftet och gjorde det till min medicin.
Jag började med att skriva till sjukhusledningen och berättade vilken information de ger till nyskadade patienter.
Sedan ringde jag Marianne Flynner, en annan sångerska som jag läst om i tidningarna som hade fått samma problem som jag – pipande och ringande i öronen och en extrem ljudkänslighet efter en konsert. Vi bestämde oss för att informera och driva kampanjer om risken för hörselskador i musiksammanhang.
Några år senare hade vi delat ut över en halv miljön öronproppar.
Vi startade föreningen Ammot, Artister och Musiker mot Tinnitus, och några år senare hade vi delat ut över en halv miljon öronproppar till musikfestivaler runt om i landet. Vi hade gjort informationsfilmer för skolan, utbildningsmaterial till musiker, utbildningar och föreläsningar för politiker med mera.
Allt med missionen att bromsa den ökande trenden att fler och fler fick hörselskador i musiksammanhang.
Blev min egen tinnitus bättre? Nja, inte märkbart. Men den fick en mening. Och om inte skadan satt käppar i hjulet hade jag förmodligen kört på i rocksvängen i flera år till och slutat som många av de kolleger som fått grava hörselnedsättningar.
Jag ändrade faktiskt inställningen till min tinnitus så hörselläkaren fick till slut rätt. Och nu tackar jag honom för den igångsättande sparken.