"Min tinnitus blev mycket bättre"

Andreas tar emot i porten och visar oss upp till sin lägenhet. I hallen hänger en stor tavla med ett collage av bilder på Ludde, Andreas labrador som dog för två år sedan. Det första intrycket av tvårumslägenheten är att den är väldigt välstädad och prydlig.
Han berättar att han förutom diagnosen asperger även har högfungerande autism. Det innebär bland annat att han har behov av struktur, ordning och reda, att överenskomna tider hålls och att han har haft svårt att hantera överraskningar.
– Jag är glad, pigg, social och tycker om att prata, men har samtidigt svårt att förstå till exempel ironi och kroppsspråk. Men det är något jag har tränat mycket på och hanterar bättre nu, till exempel att titta folk i ögonen när vi pratar.

Att Andreas är social och tycker om att prata är tydligt. När han börjar berätta om sin hörsel flyter intervjun på bra utan särskilt många frågor.
Som barn hade han ofta problem med vax och måste regelbundet få öronen spolade. Han är osäker på när han började märka av sin tinnitus, men tror att det kan ha varit redan när han gick i gymnasiet.
– Flera gånger när jag var på hörselkoll undrade audionomen om jag inte skulle testa hörapparater. Men samtidigt sa hon att min hörselnedsättning inte var alarmerande så jag sa hela tiden att jag inte ville pröva.

Så småningom började Andreas föräldrar allt oftare påpeka att han hade hög volym på tv:n och ofta pratade högt. För ungefär åtta år sedan tänkte Andreas att han ändå skulle testa hörapparater.
Han bestämde att han inte ville ha hudfärgade utan valde ett par ljusblå.
– Om jag ska ha hörapparater ska de vara tuffa.
– Jag märkte skillnad direkt när jag fick apparaterna och mamma sa ”Men Andreas, du skriker inte på oss längre”.
– Tidigare hade jag tinnitus mer eller mindre hela tiden. Jag har fortfarande tinnitus ibland, men sedan jag fick mina fina hörapparater tänker jag mycket mindre på den.
Andreas är noga med hörapparaterna.
– De betyder mycket så jag måste sköta om dem. Jag fick träffa en väldigt bra audionom på Rosenlunds sjukhus som mycket pedagogiskt förklarade hur de fungerar och när man ska byta filter och dome med mera.
I väntrummet på hörselrehabiliteringen hittade han också ett exemplar av Auris som han bläddrade i.
– Jag tänkte att jag kunde få en del tips om hörsel om jag läste den så jag gick med i HRF.
I början tyckte Andreas att det var jobbigt att hörapparaterna tog in alla ljud, men han har så pass stor nytta av dem att han inte vill vara utan. Han har också en halsslinga som är kopplad via bluetooth till mobiltelefonen.
– Det bästa är att jag kan svara i telefon och lyssna på musik eller Youtube och få ljudet direkt i hörapparaterna, säger han.

Akustikplattorna i köket gör att jag kan vila från ljud.

Sedan snart sex år arbetar Andreas 75 procent som receptionist/vaktmästare på mediebyrån Spoon. Han säger själv att han är ”allt-i-allo”. Det innebär att han bland annat ordnar fika, tar hand om köket, hämtar post, tar emot leveranser med mera.
Andreas trivs bra på jobbet som han fick tack vare att en av byråns journalister, Anna-Maria Stawreberg, tipsade om honom. Det började som praktikplats, men sedan 2015 är Andreas visstids­anställd.
Nyligen har företaget med stöd från Arbetsförmedlingen gjort anpassningar för att arbetsplatsen ska fungera bättre för Andreas.
– Min chef hjälpte mig att ansöka om bidrag hos Arbetsförmedlingen Hörsel för att sätta upp akustikplattor i köket och en del av matsalen. Nu kan jag backa undan dit när det är som livligast. Det gör att jag kan koppla av lite från ljud.
– Dom har också fixat så att det finns en mikrofon i företagets möteslokal. Det gör att jag kan höra den som pratar direkt i hörapparaten när det är stor­möten eller någon föreläsning. Det fungerar skitbra!
Det har inte alltid fungerat lika bra på de arbetsplatser där Andreas har jobbat tidigare.

Efter att han gick ut hotell- och restauranglinjen på gymnasiesärskolan 2001 dröjde det flera år innan han fick en lönebidragsanställning genom Arbetsförmedlingen unga funktionshindrade. Det var i en ICA-butik där han jobbade i tre år. I början trivdes han bra.
– Jag fyllde på varor och jobbade i postutlämningsdelen och fick göra allt utom att sitta i kassan. Jag fick också mycket beröm av kollegerna och butikschefen.
Men efter ett tag fick Andreas nya arbetsuppgifter där han inte hade lika mycket kundkontakt. Han fick också nya arbetstider och skulle jobba eftermiddagar till klockan 18 istället för att jobba på förmiddagar.
– Jag ville helst jobba där jag fick möta kunder. Och det blev stressigt för mig att komma hem så sent och äta middag klockan 20.
Andreas pappa ordnade istället ett jobb på det säkerhetsföretag där han arbetade.
– Där fungerade det bra. Jag jobbade som vaktmästare på kontoret och ibland följde jag med pappa ut och hjälpte till att montera larm och bevakningskameror, ofta på fängelser. Det var jättespännande!
Där arbetade han i sju år. Sedan gick företaget i konkurs och Andreas blev arbetslös. Han sökte många jobb, men upplevde att så fort han berättade att han har asperger så var han inte aktuell för tjänsten. En praktikplats i en Coop­butik ledde inte till anställning.

Jag minns känslan när förlaget ville ge ut boken.

Vändningen kom tack vare en journalist som tidigare intervjuat Andreas om att vara hundägare. Anna-Maria Stawreberg tipsade sin arbetsgivare, mediebyrån Spoon, om att man borde anställa Andreas, vilket ledde till provanställning.
Senare började Andreas och Anna-Maria Stawreberg att skriva en bok om hur det är att leva med Aspergers syndrom.
– Jag minns den otroliga känslan när förlaget berättade för Anna-Maria och mig att de ville ge ut den.
– Det var 1 juni 2016 och vi gick på en lunchrestaurang och firade. Jag åt min favoriträtt – spagetti carbonara.
Boken heter Två världar möts – Att leva med Aspergers syndrom. I den berättar Andreas personligt om sitt liv, bland annat om den mobbning han utsattes för under låg- och mellanstadiet.
– Under flera år hade jag hållit föredrag om asperger och ofta fått frågan om jag skrivit en bok om mitt liv. Nu kunde jag äntligen besvara frågan med ”Yes, det har jag”, säger han och visar upp boken som gavs ut 2017.
I boken förklarar han hur en person med asperger fungerar.

– Vi har svårt att göra saker som att klippa, klistra, knäppa knappar och knyta skor. Aspergare har behov av tydlig kommunikation, är ofta ensamvargar och klarar inte socialt samspel särskilt bra, till exempel att förstå skillnaden mellan att gråta på en begravning eller att gråta glädjetårar på ett bröllop.
Andreas berättar att han har gjort stora framsteg sedan han fick diagnosen.
– Jag har lärt mig mycket, bland annat med hjälp av mina nya kolleger på Spoon. Jag förstår ironi bättre och kan även själv vara ironisk.
Under elva år gick Andreas regelbundet till Aspergercenter och pratade om tankar och funderingar med kurator Lillemor Fransson som var med och byggde upp centret.
– Hon har hjälpt mig otroligt mycket och även tipsat mig om andra möjligheter att få hjälp.
Numera går Andreas var tredje månad till en psykolog som är specialiserad på asperger. Han har även hjälp från kommunen med boendestöd, en person som två gånger i veckan hjälper till med kontakter med myndigheter och sjukvård.
– Dom kan till exempel också hjälpa mig att förstå brev med konstiga ord. Med rätt stöd kan en person med asperger fungera bra i vardagen.

Någon som har varit viktig för Andreas är labradoren Ludde. Så viktig att Andreas har tatuerat in en bild av hunden på sin högra underarm. Han bär också ett halsband med ordet Ludde i metallbokstäver.

Han hade länge velat ha en hund och när han hösten 2006 flyttade hemifrån ville han ha en hund som sällskap.
Ungefär vid samma tidpunkt visade TV4 programmet Hitta hem, där man försökte hitta nya ägare åt djur som av olika anledningar blivit övergivna.
– Jag skrev ett brev till Hundstallet där tv-serien spelades in och sa att jag gärna ville ha en labrador eller golden retriever. Dom svarade att det var väldigt ovanligt att dom fick någon av de raserna.
Men ganska snart hörde Hundstallet av sig till Andreas när dom hade fått in treåriga labradoren Ludde som hade varit vanvårdad.
Hundstallet tog referenser på Andreas, sedan fick han låna hem Ludde och när det fungerade bra fick han köpa honom.
– Att ta hand om Ludde gjorde att mitt självförtroende växte enormt och jag blev säkrare på mig själv. Jag blev mer social. När man är ute med hunden pratar man mycket med andra hundägare.
– Jag fick också mycket beröm för hur jag tog hand om Ludde när jag var hos veterinären.
En person med Aspergers syndrom är ofta mycket fokuserad på ett intresse. I Andreas fall var han tidigare länge väldigt intresserad av utryckningsfordon.
– Kanske för att min farmor och farfar bodde bredvid Södertälje brandstation. Men efter att jag skaffade Ludde minskade det intresset.
Det är nu drygt två år sedan Ludde dog och Andreas har inte skaffat en ny hund.
– Det är ett stort ansvar att ha hund. Kanske om jag skulle hitta ett jobb där jag kan ta med hunden till arbetsplatsen. Men jag har funderat på att skaffa katt, dom behöver inte lika mycket tillsyn.