Helena Kubicek Boye.
För att förstå dem jag ska handleda och deras arbete och vardag brukar jag alltid börja med att de får beskriva sin yrkesroll, sina arbetsuppgifter och hur de trivs. Ofta brukar jag då få höra missnöje och klagomål, men inte från dessa tolkar – tvärtom. De svarade alla unisont att de fullkomligt älskade sitt yrke, att det var det bästa jobb man kunde tänka sig att ha, de skulle aldrig i sitt liv vilja byta ut det eller göra något annat.
I mitt stilla sinne tänkte jag att de kanske själva vuxit upp i miljöer eller familjer med hörselnedsättning vilket påverkade deras entusiasm och engagemang, men det hade de inte. De hade bara valt rätt och sedan inte ångrat sig en dag. Och det var ”så mycket mer” än bara ett jobb.
När jag bad dem att i ord beskriva hur teckenspråket är att uttrycka sig i, så att jag som hörande skulle förstå, sa de att det var svårt om man inte själv upplevt det men de sa att de genom teckenspråket fått tillgång till ett så mycket större och vackrare språk än det talade – med tydligare uttryck, djupare känslor och starkare upplevelser.
Efter ytterligare ett par handledningsträffar med tolkarna, hade jag fått allt mer förståelse för deras vardag och hur de även på ett så nära sätt deltog i människors liv. Hur viktigt det var att rätt tolk jobbade med rätt person, men också hur ibland uttömmande vissa uppdrag var, hur känslosamt det kunde bli men också vilka fantastiska upplevelser och möten de upplevde.
Vid ett tillfälle började de teckna till varandra istället för att förklara något och där satt jag som ett frågetecken och kände plötsligt hur begränsade mina uttryck och min förståelse var.
Att prata med hela kroppen och inte bara munnen verkade just i den stunden vara så mycket större och rikare och att bara öppna munnen och säga något kändes plötsligt så banalt och torftigt. Då tänkte jag att här har vi som pratar svenska något stort att lära från svenskt teckenspråk!
Helena Kubicek Boye
Psykolog, föreläsare och författare