En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 3 • 2024

Ljudet från grannarna gav nya insikter

För några år sedan flyttade jag till en lägenhet i ett gammalt lyhört hus.

Jag visste inte att det var lyhört för under mig bodde en väldigt tystlåten äldre dam med katt. De första åren kunde jag aldrig veta om hon var hemma, ifall jag inte råkat passera henne i trapphuset när hon var på väg in.
En dag hade hon plötsligt flyttat. Det blev en vändpunkt. De nya grannarna, ett par i trettioårsåldern, låg lite högre upp på decibelskalan. De byggde raskt om sin lägenhet så att deras vardagsrum hamnade under mitt sovrum och vice versa.

En annan vändunkt var att jag till följd av en infektion fått en hörselnesättning på ena örat och fått svårt att uppfatta prat i bullriga miljöer. Mina nya grannar bjöd ofta hem vänner på middag och så satt de och pratade till fram på småtimmarna. Ingen hög musik, bara prat.
Jag hörde nästan, men bara nästan vad de pratade om därnere. Man kan vända på det och säga att huset inte var tillräckligt lyhört.
Det finns forskning som visar att även småprat i bakgrunden kan höja stressnivån hos dem som utsätts för det. Jag tror att det beror på att man måste lägga så mycket energi på att inte höra.

Det man fokuserar på har en tendens att växa och ta över

Men det är bara en av tre stressorsaker. Den andra är att man försöker fylla i det man inte uppfattar för att få klarhet i vad det talas om. Det är därför det är så mycket mer provocerande när medresenärer på tåget pratar högt i mobilen, än när de pratar med den som sitter bredvid. Hjärnan blir tvungen att gissa sig till andra halvan av dialogen.
Den tredje stressfaktorn är den upplevda bristen på hänsyn. Vi stör oss i regel mindre på ljud från naturen och andra ljud som vi på förhand vet att vi inte kan påverka; ljud som varken har avsikt eller avsändare.
Inför mina grannars pratande hamnade jag ofta i situationer där jag dividerade med mig själv huruvida jag hade rätt att klaga eller inte. Var ljudnivån uttryck för hänsynslöshet eller bara obetänksamhet? Skulle jag knacka lite i golvet eller spara på krutet ifall det blev värre?

Det där velandet upptog en alldeles för stor del av min vardag. När mina barn kom på besök hände det att jag hyssjade dem för att kunna avgöra om det förekom några störande ljud från grannarna. Ett av dem påpekade att om det störande ljudet var så svagt att jag behövde ha det tyst för att kunna höra det så kanske jag borde inse att det inte var det. Störande alltså.

Det påminde mig om den gamla sanningen att det man fokuserar på har en tendens att växa och ta över.
Men jag kom också fram till en annan insikt: Att höra sämre betyder inte att man lyssnar mindre. Snarare tvärtom.

Text: Per Naroskin, psykolog, psykoterapeut, författare, ståuppkomiker, föreläsare