En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 6 • 2017

Ljud är ett våld

Ockupationen av örat talas det tyst om.
I Stockholm innerstad är allt så välplanerat och ditritat att det kan kännas tråkigt. Stadsplanerarna och arkitekterna har ritat ut allt i noga detaljplaner. Allt utom ljuden.

Den amfetaminhöga mannen som med armarna i luften står och skriker på bänken borta i parken. Ingen har tänkt ut honom. Ingen har tänkt ut hans ljud. Han stör på helt eget bevåg. Så även barnet som gallskriker på bussen. Eller dragspelaren i tunnelbanevagnen.
Alla de här tre företeelserna har minst två saker gemensamt. De är inte nerskrivna i någon stadsplan. De stör mig!

Jag avskyr ljud som stressar upp mig. Det största problemet med staden är för mig inte de långa avstånden eller de höga bostadspriserna. Det är ljuden. De förvirrar mig.
Som när man sitter på en tapasrestaurang och försöker prata med sin vän. Men får problem. Eftersom någon har kommit på idén att spela dansmusik i högtalarna. Högt. Dansmusik är till för att dansa. Men det finns bara bord att sitta vid. Stearinljus.
Inget i rummet tyder på att jag ska dansa. Ändå denna musik som har designats för att få min kropp att aktiveras. Jag blir rastlös. Och undrar. Vad fan är det för fel på lite Billie Holiday? Eller ljudet av vind genom träd?
Kanske är det för att jag har tinnitus. Att jag har nog med ljud i örat just som det är. Kanske är det därför jag vill prenumerera på tystnaden så mycket jag kan.
Det finns en sådan obetänksamhet med de ljudbilder vi själva lägger ut i rummen. På tåget, tanterna bakom mig, pratar konstant och jättehögt. Det stör mig.
Eller killen på andra sidan gången som låtsas att han är på kontoret och därför underhållit mig med fyra akuta problemlösande telefonsamtal inom skogsmaskinsområdet. Det stör mig.

De här människorna verkar annars alla väldigt trevliga. Men ändå petar de in sina ljudfingrar i mina öron och stökar runt. Hallå! Det är mina öron. Stoppa in fingrarna i era egna! De skulle naturligtvis aldrig få för sig att störa mig exempelvis genom att böja sig fram och rycka mig i håret, eller stapla sina arbetspärmar i mitt knä. Men ljuden kan de köra genom alla mina kroppsöppningar utan att blinka.

Från en bar hör jag dansmusiken ersättas av ljudet från en vind genom en skog full av hängbjörkar. Ett fantastiskt ljud!
Jag hör äntligen ljudet från gästernas plötsliga utandning, ljudet som uppstår när ett ansikte slappnar av och blir som landningsbanan på en flygplats.
Men det är inte några brummande flygplan som ska landa.
Det är något mycket vackrare.
Det är människan mitt emot.

Text: Bob Hansson, poet och författare Foto: Idha Lindhag