Kantorn med koll på kyrkornas slingor

Birgitta tar plats vid orgeln och sekunden därpå fylls S:t Olofs kyrka av ljuv musik. Hon har arbetat som kantor i Falköpings pastorat i 25 år och tonerna sitter i fingrarna, i kroppen och i huvudet. Även utan hörapparaterna på kan hon höra vad hon spelar. Men hon har dem påslagna, tar bara av dem hemma och när hon behöver vila från ljudintryck.

Birgitta har en medfödd grav hörselnedsättning. När hon var fyra fick hon sina första hörapparater. Hennes föräldrar har berättat om hur hon reagerade.

– Jag skrapade med naglarna under bordet och sa fascinerat att ”jag kan höra”. En helt ny värld öppnade sig. Utan hörapparaterna hör jag ingenting, jag är i princip döv, säger hon.

Utan hörapparaterna ör jag i princip döv.

Strax innan hon fick hörapparaterna hade hon och hennes bror börjat i en musikförskola i Karlstad. Det blev första steget in i musikens värld.

– Jag kunde känna rytmerna och fastnade direkt. Sedan dess är det musik som är mitt starkaste intresse.

– Efter vad jag fått berättat så satt jag ofta och sjöng och trallade för mig själv när jag var liten. Jag hittade nog på egna melodier och en del snappade jag upp från radion som oftast stod på hemma. Mina föräldrar är också förtjusta i musik.

Birgitta minns att hörapparaterna snabbt blev något självklart, hon hade inga problem med att använda dem. Att hon inte hörde som andra blev hon dock ständigt påmind om, till exempel kunde kompisarna i skolan fnissa när hon inte hörde eller missuppfattade. Att hon satsade på musiken blev också ifrågasatt av en del, men Birgittas lust att spela och sjunga var så stark att hon struntade i misstro och nedsättande kommentarer.

I grundskolan hade hon lektionerna i samma klassrum. I det fanns teleslinga och Birgitta hängde med i undervisningen utan problem.

När det var dags att välja gymnasium åkte hon till Örebro för att besöka Riksgymnasiet för hörselskadade, men kom fram till att hon ville ge musiken en chans och valde i stället musiklinjen på Sundstagymnasiet i Karlstad.

Där var undervisningen i olika klassrum så Birgitta hade en bärbar slinga i en liten väska som hon gick runt med.

En gång i veckan träffade hon en hörselpedagog som kollade att allt fungerade och att hon hängde med i undervisningen.

Ända sedan musikskolan hade cello varit Birgittas huvudinstrument men sista året i gymnasiet gick hon över till piano. Det var en lärare som förslog att hon skulle söka till kantorsutbildningen.

– Hon trodde det skulle passa mig att arbeta som kyrkomusiker och jag visste att jag inte ville bli musiklärare eller soloartist, så jag tyckte det verkade perfekt att bli kantor. Och jag har inte ångrat mitt yrkesval, det är helt rätt för mig.

Att skifta till piano som huvudinstrument var inga problem, det hade funnits med under hela utbildningen. Att gå över till orgel blev däremot svårare.

– Det blev kortslutning i hjärnan eftersom fötterna är med när man spelar. Det tog ett tag innan jag vande mig vid att spela med både händer och fötter, berättar Birgitta och skrattar.

Efter gymnasiet gick hon kantorsutbildning som är två år, på Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Där behövde hon inga extra hjälpmedel utöver hörapparaterna. Examen ger behörighet att arbeta som kantor inom Svenska kyrkan. Efter en kort tid som kantor på hemorten fick hon jobb i Falköpings pastorat och där har hon arbetat sedan dess. Hon trivs väldigt bra och uppskattar den sociala samvaron med kollegor och ortsbor.

– Jag kände mig hemma direkt när jag kom hit. I pastoratet är vi fem kyrko­musiker. Vi har också kontakt och utbyte mellan de olika församlingarna i Sverige och träffas på olika sammankomster.

Kollegor och arbetsgivare visar hänsyn för hennes hörselnedsättning, om det skulle uppstå problem säger hon till och känner att hon hennes behov tas på allvar utan att bli en stor grej.

– Det finns en intresseförening för anställda med hörselnedsättning inom Svenska kyrkan, vi har sporadisk kontakt och mejlar varandra emellanåt. Det ska också finnas en internationell grupp för anställda med nedsatt hörsel, men jag känner inte till den närmare.

Hörmiljön är generellt bra, tycker hon. Kyrkorna har god akustik, de är utrustade med teleslinga och fria från buller och andra störande ljud.

Om någonting krånglar med slingan är jag den första som talar om det.

– Om någonting krånglar med slingan så är jag den första som talar om det för vaktmästeriet. Och ibland så frågar de mig om jag kan kolla hur det fungerar med slingan i den kyrkan eller i den lokalen säger hon.

Tipptopp teleslingor i Falköpings församling alltså, om man får tro Birgitta.

I hennes arbete ingår många olika uppgifter. Utöver de som man kanske främst tänker på – gudstjänster, dop, vigslar och begravningar – jobbar hon med barngrupper, konfirmationer, leder kyrkans körer och planerar musiken i församlingen med sina kollegor.

– Det som kan vara jobbigt är när vi har möten och är många  i samma rum som ska sitta och diskutera i små grupper. Där kan jag uppleva att det är svårt. Jag har en app för att styra mina hörapparater och den har en funktion som gör att jag hör dem som sitter bredvid mig, men det blir ändå för svårt i en sådan miljö.

– För övrigt tycker jag inte att det är några problem. Jag har en mötesmikrofon men oftast sitter vi nära varandra och då behöver jag inte den.

Hur är det att leda körer?

– Jag tycker det är jätteroligt. Ibland när det blir lite för mycket prat kan jag känna att det blir jobbigt, men för det mesta är det inga problem. Deltagarna har lärt sig att de måste vara tysta när jag pratar och om de vill säga något så är det en i taget som pratar. Det är även några i kören som har nedsatt hörsel så vi har hittat ett sätt att jobba som fungerar.

Efter 25 år i yrket är det lätt att hamna i invanda rutiner, men Birgitta tycker aldrig att det blir enformigt. Kyrkobesökarnas musikönskemål förändras och som kantor behöver hon ständigt förnya sig.

– Jag lyssnar in mig på låtarna och lär mig texterna så att de sitter. Det är framför allt på bröllop och på begravningar som personliga låtar önskas.

Barngrupperna då? Är det svårt att uppfatta barnens röster?

–  Det kan vara lite svårt men jag trivs med att jobba med barnen. De tycker inte det är något konstigt om jag inte hör. Då säger de om så att jag uppfattar.

Hon har än så länge inte haft något barn med hörapparater i sina grupper.

– Men jag hoppas jag får det någon gång.

Svenska kyrkan i Falköping har hela 16 kyrkor, en del är små och då blir det annorlunda akustik. Ett år var konfirmationsgruppen så stor att familj och anhöriga inte skulle få plats i församlingens kyrkor. Själva konfirmationen hölls därför i Skara domkyrka, som är känd för sin akustik och pampiga orgel.

– Det var häftigt, jag fick gåshud när jag spelade där, säger hon.

Är du orolig för att hörseln skadas i ditt jobb?

– Nej, jag har så bra apparater som tar bort skadligt höga ljud. Men jag är förstås ändå lite orolig för försämring och går regelbundet på hörselkontroller. Jag fick nya hörapparater ganska nyligen.  Första veckan jag hade dem upptäckte jag att jag hörde ljud som jag inte hade tänkt på tidigare. Som när mina katter spinner så har de ju sådana där purr-, purr-ljud och de hörde jag tydligt med de nya apparaterna. Jag kunde även höra grannarna tydligare, hur de går fram och tillbaka i sin lägenhet och barnens lek.

– Jag har fått bra hjälp av hörselvården när jag har behövt det. Hörapparaterna har fungerat i mitt arbete. Cochleaimplantat hör jag för bra för att få.

Tinnitus har hon emellanåt.

– Den kommer och går, den är liksom en varningssignal på att jag är stressad. Då behöver jag gå hem och koppla av.

På fritiden läser Birgitta mycket, helst deckare och feelgoodromaner.

– Just nu läser jag Viveca Stens Åremorden. När hörapparaterna fick streaming hade jag en period när jag lyssnade väldigt mycket på böcker, men jag tröttnade på det. När jag läser får jag en annan upplevelse och en annan avkoppling.

Annan avkoppling är att virka och sticka, bara vara hemma, odla på balkongen och så gillar hon Hitta ut, en slags stadsnära orientering där man letar efter kontrollerna med en app i telefonen.

– Jag går ofta och sjunger för mig själv hemma. Och så brukar jag gå och lyssna på mina kollegor. Om det är musikgudstjänst när jag är ledig då så tycker jag det är kul att få lyssna på dem.

På sin fritid leder hon också en manskör och vid ett framträdande nyligen var det ovanligt mycket folk som kom.

– Då var det en i kören som sa att det berodde på att vi har en tv-kändis som ledare, säger hon och skrattar.

Uppmärksamheten har överraskat henne. Allt började med att hon var inbjuden som gäst i Radio P4 Skaraborgs nya program Morgonkoppen.

– Där var det en reporter som noterade att jag har hörapparater och som undrade om jag kunde berätta om det. Sedan har det rullat på och jag har varit med i flera program, bland annat Landet Runt (program i SVT, reds anm.).

–  Jag har nog aldrig fått så mycket respons för något. Kan jag inspirera någon så gör jag gärna det.