En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika

Jag var tolk åt mina föräldrar

För några år sedan skrev jag och min bror en rapport om CODA, hörande barn till döva föräldrar (Child of Deaf Adults). Vi skulle ta reda på om det fanns några speciella problem för den här gruppen.

Mina föräldrar var döva och jag upplevde aldrig att det var något konstigt med det. Visst kunde jag skämmas över mina föräldrar ibland. Om det lät konstigt när de pratade.
Eller när min pappa höll ett tal för sina hörande vänner på en kräftskiva. Inga av vännerna kunde teckenspråk. Men vilket barn har inte skämts för sina föräldrar?

Leif Bergholtz.

Men det fanns också några fördelar.
Jag kunde till exempel spela musik på hög volym. Vi hade fått två varningar från hyresvärden eftersom vi hade stört grannarna. En varning till och vi skulle bli vräkta. Jag förstod allvaret till slut och sänkte ljudet.

När de ringde hem från skolan kunde mina föräldrar inte prata i telefon. Till mamma och pappa sade jag att någon hade ringt fel. De slutade att ringa och skulle ta upp problemen på kvartssamtalet istället. Gissa vem som tolkade? Det kunde låta så här:
Fröken: Det går inte så bra för Leif. Han har mycket frånvaro.
Leif: Fröken säger att det går väldigt bra för mig.
Pappa: Vad kul! Vi har varit oroliga. Han pluggar aldrig hemma.
Fröken: Vad säger din pappa?
Leif: Att jag har varit sjuk.
Fröken: Vi trodde att du skolkade.
Pappa: Vad säger läraren?
Leif: Att jag är aktiv på lektionerna.

Ni förstår säkert poängen. Att det är skolans ansvar att beställa en tolk var en av sakerna vi skrev om i rapporten.
Ungdomarna jag intervjuade gav ofta uttryck för att de inte kunde språket. Att inte behärska sitt modersmål är naturligtvis oacceptabelt. En av de intervjuade sade att det var lättare att ha en tolk med sig då hon skulle prata med sina föräldrar om saker som gick mer på djupet.
Rätten till modersmålsundervisning borde vara självklar, men för teckenspråket är det fortfarande inte så.

Rapporten handlade om CODA. Men hur är det att leva med en hörselnedsättning eller att vara döv? Det är saker jag tar upp i min debutroman som kom ut 2020, Hav utan farleder. Den handlar om en döv kvinna och hennes hörselskadade far.
Under några år arbetade jag på hörselhabiliteringen i Jönköping. Min huvudsakliga uppgift var att hjälpa människor som drabbats av en hörselskada. Även om jag som barn kunde se fördelar med att ha döva föräldrar så har jag senare förstått hur en hörselnedsättning kan påverka en människa. Till exempel i sociala sammanhang och en människas självkänsla. Så alla ni med hörselnedsättning – fortsätt att kämpa på i vardagen!

Text: Leif Bergholtz, hörselpedagog och författare Foto: Anneli Brandt