En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 2 • 2019

Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Det bästa med att vara författare är friheten. Jag bestämmer själv när och vad jag ska skriva – och framför allt var. Ingen jäkel kan sätta mig i ett kontorslandskap.

Marie Bengts.
Marie Bengts var porträttperson i Auris 5/17.

När Dante Alighieri skrev Den gudomliga komedin fanns inte kontorslandskap. Annars hade det säkert fått utgöra en av helvetets nio kretsar; en plats där syndare straffas genom att försöka få någonting gjort fast de aldrig får vara i fred.
”Öppna landskap” borde vid det här laget anses som lika mossigt som Ulf Lundells gamla slagdänga. Dessutom finns det i princip inga fördelar, i alla fall inte långsiktigt.

Forskning visar att kontorslandskap skapar konflikter och koncentrationssvårigheter och leder till fler sjukskrivningar. Generellt har människor svårast att utestänga ljud av andras röster eller andra som rör sig strax intill.
Har man, som jag, hörapparater kan även bakgrundsljud vara störande.
Raspande pennor, tryck på tangenter och prasslande papper kan låta nästintill öronbedövande. En studie som kom för några år sedan visar att man i princip är mer produktiv när man är full än vad man är i ett kontorslandskap. Jag vet vad jag skulle välja, om jag blev tvungen.

Ingen jäkel kan sätta mig i ett kontorslandskap.

Den som sitter i landskap utgör också själv en del av ljudmiljön. Det är mitt största problem, jag är nämligen en ljudsanitär olägenhet.
Jag kommer från ett hem där alla var lomhörda eller bullerskadade, som det hette på den tiden, och talade med stark röst. En inlärd reflex är att själv prata högre när jag har svårt att höra.
Värst är det i telefon, när jag inte ser ansiktet på den jag talar med. Rumsgrannarna på redaktionen där jag jobbade brukade skämta(?) om att jag inte ens behövde telefon.
När jag skriver krönikan sitter jag ensam på en pall vid köksbordet med en vägg framför mig – frågan är om det finns en vackrare utsikt?

Det är knäpptyst i rummet, hörselskadan gör att jag inte uppfattar ljudet från gasspisen där jag värmer tevatten. Det enda jag hör är min egen röst, när jag högt och ljudligt bråkar med mig själv om en formulering: Jag stör ingen och ingen stör mig.
Precis så här vill jag ha det.