Det är sommarkväll med guidning i ett gotländskt naturreservat. Gruppen börjar sin vandring. Jag knuffar mig fram för att hålla jämna steg med den mikrofonförsedda botanikern. Jag antecknar nyckelord i min notesbok.
Följet vandrar vidare och stannar vid den spensliga röda skogsliljan, en orkidé med krypande jordstam. Vad gör det med oss att inte höra, tänker jag och antecknar liljans namn.
Jag känner mig lite illa tillmods efter min markering mot kvinnan som ”skojade” med mig en stund tidigare. Dra åt handbromsen, hade psykologen på hörselkliniken sagt, reagera på stört!
Ja, ja.
En arkeolog tar över och berättar om en gammal bosättning från järnåldern, visar bevarade husgrunder och gravfält. Han använder ingen mikrofon och jag står för långt från honom för att kunna höra. Det gör ingenting. Jag kan min järnålder och ägnar stunden åt att betrakta de sällsynta gräsen som växer längs stensträngen runt den forntida byn, skugglosta och strävlosta. De båda gräsen har hög grobarhet och behöver ingen frövila.
Frövila, ljudvila, att gå ifrån en stund, stänga dörren, vara själv.
En gotländsk gitarrist håller en kvällskonsert i fyra set i en gammal tröskvandring. Den fåtaliga och uppmärksamma publiken får ta del av hans musikaliska resa genom livet.
En av gitarristens inspiratörer hade mist sin syn som barn och livet smalnade av. Föräldrarna till Turlough O’Carolan satte en harpa i händerna på sin blinde son. Med tiden utvecklades han till en av Irlands mest betydande kompositörer, sångare och musiker.
När Beethoven 1822–24 komponerar sin sista fullbordade symfoni, nr 9 i d-moll, är han berömd över hela världen och helt döv. Under uruppförandet i Wien assisterar han dirigenten Michael Umlauf på Theater am Kärntnertor. Efter finalens sista sats, ”Ode till glädjen” står den döve Ludwig van Beethoven kvar vid dirigentpulten med ryggen mot åhörarna. Han uppfattar inte genast att musiken tystnat: att verket fullbordats. En av solisterna vänder honom försiktigt om. Beethoven gråter när han möter publikens jubel.
När livet smalnar av, när ett sinne försvagas eller försvinner för oss, skärper vi de andra sinnena. Den blinde lyssnar på nyanserna i rösterna, de med nedsatt hörsel avläser miner, gester, en liten skiftning i ögat under ett snabbt passerat ögonblick.
I ett obevakat ögonblick slukar en labrador mattes pipande hörapparater. Drulleförsäkringen täcker kostnaderna den gången, men inte när den glupska hunden även äter upp de nya.
Håll reda på dina ”hörisar”!