– Jag hör tonerna annorlunda nu

Rigmor Gustafsson möter Auris en isande kall vinterdag. Hon ser fram emot våren när hon ska gå in studion, åka på en liten turné och möta publiken. Den Grammisvinnande sångerskan som har uppträtt på kungligt bröllop och på Nobelfesten och som har fans i hela världen är tacksam att kunna stå på scenen igen efter en lång paus från musiken. Allra mest är hon glad över att må bra.

Vi träffas på ett kafé och när kaffemaskinen väser och porslinet slamrar stoppar Rigmor en öronpropp i ena örat och tar fram ett par hörlurar att ha i beredskap om ljudnivån blir för hög. Det här är rutiner som hon skaffat för att hantera de besvär med hörseln som hon haft de senaste två åren.

I november 2020 var hon på turné när hon plötsligt märkte att hörseln försvann på vänster öra. I huvudet dånade tinnitus. Hon hade ingen aning om vad som hänt.

– Jag blev livrädd, trodde jag fått en hjärntumör. Min mamma dog av en hjärntumör när jag var sju år så jag tänkte att jag också fått det.

Hon ville inte avbryta turnén, så hon kämpade vidare samtidigt som oron växte.

När hon undersökts av läkare på en vårdcentral fick hon besked att hon drabbats av plötslig dövhet, eller snarare plötslig hörselnedsättning eftersom hon inte tappat all hörsel. Någon hjärntumör var det inte, visade röntgen. Inte heller var det något fel på trumhinnan, vilket Rigmor misstänkt eftersom hon haft lockkänsla som inte släppte och hon även haft problem med trumhinnan tidigare. Läkaren bedömde att tinnitusen skulle minska och att hörseln kanske skulle återkomma, men att det skulle ta tid och hon behövde vara tålmodig.

Rigmor var skeptisk till läkarens diagnos.

– Det verkade inte rimligt att tappa hörseln och ha så stark tinnitus om det inte orsakades av en allvarlig sjukdom. Det tjöt konstant i huvudet, jag kunde inte sova och knappt höra med andra örat heller eftersom tinnitusen överröstade allt annat ljud. Hur skulle jag kunna ha tålamod med det? Jag var även rädd för att andra örat skulle drabbas.

Rigmor drog sig undan, var sjukskriven och funderade på vad hon skulle kunna jobba med i stället för musik.

Hon kom till en annan läkare som hon fått tips om, en specialist på öron-, näs- och halssjukdomar. Det gjordes nya undersökningar.

– Då fick jag diagnosen Menières sjukdom. Skoven är lindriga – tack och lov för det – jag kan känna en instabilitet men blir inte sängliggande och illamående av yrsel.

Rigmor fick råd om vad hon kunde göra för att må bättre och läkaren var väldigt bestämd med en sak:

– Jag fick absolut inte googla Menières sjukdom. Det finns så mycket felaktigheter på nätet och jag skulle må sämre av att läsa det.

I stället skulle hon prioritera återhämtning, skaffa sig regelbundna vanor, motionera och äta bra. Undvika buller och stress.

Hästar och ridning har alltid varit ett stort intresse för Rigmor Gustafsson. Hon är uppväxt på ett jordbruk i Värmskog i Värmland och hade egna hästar som hon skötte om och red. När hon studerade jazzmusik i New York i början av 1990-talet och hade ont om pengar extraknäckte hon på ett stall vid Manhattan. En bonus i jobbet var att få rida i Central Park om morgnarna, något som fick Rigmor att glömma slitet och pengabristen. Stockholm finns två stall som hon besöker regelbundet. Ridning är en viktig del i hennes Menièrerehabilitering.

– På hästryggen kunde jag slappna av och känna mig trygg. Jag kan säga att ridningen räddade mig. Även när jag mådde som sämst tog jag mig till stallet och den rutinen höll mig uppe. Det var en stund på dagen som hjärnan fick ro och jag inte tänkte på sjukdomen. Jag berättade för ridläraren om min hörsel och min oro att inte kunna höra instruktionerna. Helst ville jag inte rida vänstervarv för då hade jag det sjuka örat mot läraren. Jag fick väldigt bra stöd och att få vara med hästarna var bästa medicinen.

Tack vare ändrad livsstil började hon må bättre. Förutom ljudvila, ridning, sömn och minskade krav på sig själv så mediterar hon två gånger om dagen. När hon har möjlighet åker hon gärna till Värmland som är hennes andra hem. Då är hon ute i skogen så mycket som möjligt, besöker vänner och umgås med sin bror som bor kvar där.

– Min bror har också Menières sjukdom, visst är det konstigt att vi fått det båda två. Han har också haft det tufft med sjukdomen men eftersom han inte är musiker är han inte riktigt lika utsatt.

Rigmors syster är även hon sångerska men har inga problem med hörseln.

De allra närmaste har vetat om Rigmors sjukdom men hon har varit försiktig med att berätta för utomstående och branschfolk om vad som hänt. Dels för att hon varit rädd för bakslag och dels för att hon tänkt att det skulle påverka hennes chanser i jobbet.

 – Som frilansande musiker vill man inte prata om att man har hörselproblem. Det är synd för det skulle vara bra för hela yrkesgruppen om ämnet lyftes mer. Att veta att andra tagit sig igenom samma sak och att det finns hjälp att få, är en tröst.

En av de första sakerna hon gjorde när hon fick diagnosen var att kontakta Martin Fröst, den världsberömda klarinettisten som Auris skrivit om. Han har Menières sjukdom sedan flera år, vilket han varit öppen med, och det har inte stoppat hans karriär.

– Jag kontaktade honom via gemensamma bekanta. Han svarade snabbt och det var verkligen stärkande att få hans musikerperspektiv. Bland annat peppade han mig att lita på mig själv och min förmåga och kunskap. Prova mig fram för att hitta sätt att sjunga som fungerar, våga testa andra metoder.

Stärkt av stödet började Rigmor testa att sjunga med öronpropp i vänsterörat.

– I början lät det hemskt och jag trodde aldrig det skulle gå, men efter ett tag kändes det inte konstigt. Det är fantastiskt hur hjärnan anpassar sig!

Hon märkte även andra förbättringar; tinnitusen var inte längre så dominerande och hon kunde sova.

– Jag har haft lite tinnitus i 20 år, jag minns faktiskt tillfället när den uppstod, det var på en Bond-film där ljudet var väldigt starkt. Efter det har jag hört ett ljud, det har funnits i bakgrunden och jag tänkte sällan på det. Den här nya tinnitusen var helt annorlunda, den var fruktansvärd, jag undrade hur jag skulle kunna leva så. Nu när den dämpats är jag så lättad.

Hörseln på det sjuka örat har också stabiliserat sig, i bastonerna är den nedsatt men ljusa toner hör hon bra.

– Jag vet att det kommer förändringar och jag vet att jag klarar dem. Jag fokuserar på det jag kan och klarar.

I höstas provade hon att framträda i litet format. Ackompanjerad av akustiskt instrument i god ljudmiljö. Och till hennes stora glädje fungerar det.

Tålmodigt bygger hon en ny plattform, ett sätt att arbeta som håller för det nya hörandet.

– Om jag håller för vänster öra när jag hör en ton och sedan håller för höger så är det tydligt att tonen ligger högre i vänster. När jag upptäckte det trodde jag inte det kunde stämma men jag har pratat med läkare och fått förklarat att det kan vara så.

Några dagar innan intervjun har hon haft en konsert i på Medborgarhuset i Säffle. Hon berömmer lokalen, ljudmiljön och publiken.

– Det var i litet format, jag och en gitarrist men ändå stort för mig. Jag är tacksam för varje konsert som inte orsakar bakslag, säger hon.

Hennes uppmärksamhet på ljud har stärkts. Hon njuter av att höra en katt som spinner och mår illa av ljudet från bilmotorn.

– De monotona smällarna från skidstavar stör mig på ett sätt som de inte gjorde förut. Det är smärtsamt för mitt öra, säger hon.

Rigmor har tidigare turnerat en hel del utomlands men just nu känner hon ingen lust att resa långt. Stora orkestrar och höga publiksiffor är inget hon prioriterar det här året, och kanske inte någonsin.

– Jag tänker efter mer innan jag tar uppdrag, vill inte flyga kors och tvärs, alltid vara uppbokad. Saker som vilken typ av lokal det är, hur ljudet är, möjligheter till vila och återhämning mellan spelningar är viktiga för mig.

Musiken har i alla fall tagit plats i Rigmor Gustafssons liv igen, hennes vardag är nästan som den var förut och landets alla jazzälskare har fina stunder att se fram emot.