En del av Hörselskadades Riksförbund

Porträtt Nummer 1 • 2020

"Jag har väldigt bra blick för spelet"

Hockey på högsta nivå, högskolestudier och hörselskada. Hur går det ihop?
Josefine Jakobsen, 28, tycker att det går bra, men att det också är väldigt tufft och att lyssnande ibland tar mer energi än träning och matcher.

Stark spelare som står upp för sin hörselskada.

Josefine Jakobsen är dansk och spelade i Danmarks landslag i ishockey redan som 16-åring. Sedan många år bor och spelar hon i Sverige, för närvarande med Djurgården hockey. Vid sidan om ishockeyn läser hon tränarprogrammet vid GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Hockeyn har funnits med nästan hela Josefine Jakobsens liv, liksom hennes hörselskada. Hon berättar att det var en vaccination mot kikhosta som orsakade skadan. Hon var fyra år när det hände och hon fick hörapparater ganska omgående. Hon vet inte varför vaccinationen, en vanlig förebyggande behandling som ges till barn, fick sådana konsekvenser för henne.

Josefine Jakobsen

Ålder: 28.

Bor: Stockholm. Född i Klarup utanför Ålborg i Danmark.

Arbete: Hockeyspelare i Djurgården och studerande.

Familj: Sambo. Familj i Danmark; mamma, pappa, storasyster och storebror samt syskonbarn.

Fritid: Vila och återhämtning, vänner och familj. Uppskattar en god middag och en mysig fika.

Utan hörapparater hör hon inte mycket, därför har hon dem på nästan jämt. Men det finns tillfällen då hon väljer att stänga av för att vila från ljud – eller kanske snarare oljud. Bland annat när hon tränar i Djurgårdens gym.

– Där spelas musik på hög volym. Inte alltid så bra musik heller. Även vid matcher är det hög musik i omklädningsrummen så då stänger jag också av ibland, berättar hon.

Hockeyhjälmen sitter bra över hörapparaterna, det enda som Josefine tycker kan vara obehagligt är när det kommer slag mot hjälmen, en puck till exempel. Då smäller det till.

Även om hörapparaterna är god hjälp så räcker de inte för att hon ska uppfatta det som sägs, avläsning är nödvändigt.

– Jag måste se den som pratar, så är det. Det vet alla som känner mig. När vi har samlingar med genomgång i laget så sätter jag mig nära den som pratar. När vi åker till matcher är det oftast långfärdsbussar med säten som är placerade mitt emot varandra med bord i mitten. Då kan jag höra vad de andra säger.

På planen hör hon inte om någon ropar bakom henne eller från läktaren.

– Min spelstil är antagligen en följd av det. Jag har väldigt bra blick för spelet och vet vad som händer runt omkring. Det är min styrka, berättar hon.

– Ibland får jag höra att jag har ögon i nacken.

Damlaget har inga förvaringsskåp inomhus utan måste förvara utrustningen i en container utanför träningshallen.

I laget är hon forward men i andra sammanhang tar hon helst en mindre framträdande roll.

– Jag är inte särskilt pratsam och har svårt att höra i större sällskap, eller om det är personer jag inte träffat förut. Svårast är när det är mycket ljud runtomkring som stör. Egentligen vill jag gärna prata med folk men…

Hon suckar lite. Spontana samtal är nästan omöjligt när man har nedsatt hörsel.

Josefine blev omskriven för två år sedan, oktober 2017, då en spelare i Brynäs under en match hånade henne för hörselskadan. Påhoppet skedde inte verbalt utan med gester och kroppsspråk, bland annat pekade spelaren mot sitt öra flera gånger.

Händelsen fick stor uppmärksamhet och spelaren stängdes först av en match av sin klubb, Brynäs, och dömdes sedan till två matchers avstängning av disciplinnämnden.

Josefine hamnade i fokus för en fråga som överraskade henne. Hon hade aldrig tidigare blivit trakasserad för sin hörselskada.

– Jag tänkte inte så mycket på det när det hände, men mina lagkamrater tog väldigt illa vid sig. Efteråt fick jag en ursäkt både av spelaren och av lagkaptenen i Brynäs. Det är inget jag är ledsen för nu. En bra sak som det ledde till var att alla fick veta att jag har en hörselskada.

I samband med Brynäs-incidenten hade Josefine en kurs i friluftsliv i sin utbildning. Hon minns att hon var ute i skogen när hennes mobil började ringa frenetiskt och reportrar från radio, tv och tidningar ville ha hennes kommentar om det som inträffat.

– Jag blev förvånad över att det blev en så stor grej av det, säger hon.

Att hon blev ishockeyspelare beror på flera saker, kanske främst på att hennes familj är idrottsintresserad, föräldrarna uppmuntrade barnen att testa olika sporter. Hennes storebror satsade på hockey och drog med Josefine när han och hans kompisar spelade landhockey. Nära Klarup, där hon växte upp, ligger Ålborg där det finns ishall och en ishockeyklubb. I klubben fick Josefine spela tillsammans med killar eftersom det inte fanns något tjejlag.

– Killarna spelade hårt så jag fick en bra grund.

När hon var 16 år flyttade hon till Köpenhamn för att spela i ett damlag, Herlev. Hon kom med i Danmarks landslag och när hon var 17 år flyttade hon till Stockholm för att spela med Segeltorp, en hockeyklubb med många duktiga tjejer.

När hon nu, mer än tio år senare, blickar tillbaka på den första tiden i Sverige kan hon förundras över hur bra hon klarade sig på egen hand i ett nytt land, långt från familjen.

– Jag åkte dit med en annan spelare från Danmark, helt utan löften om kontrakt eller annat från klubben. Vi fick komma och visa vad vi gick för. Jag hade ingen lägenhet och flyttade runt en hel del. På dagarna gick jag på hockeygymnasiet och på ledig tid tränade jag. Mina föräldrar stöttade mig ekonomiskt, vi spelare fick själva betala i stort sett allt, utrustning och annat som behövdes.

Trots den kärva tillvaron kom framgångarna snabbt för Josefine. Det blev tre SM-finaler med Segeltorp, varav två slutade med guld.

Hon ler åt minnet.

– Sen har det blivit ett SM-guld med Djurgården också, säger hon.

Josefine Jakobsen har fått uppleva en enorm utveckling av damhockeyn.

Damhockeyn är numera etablerad och förutsättningarna är helt andra än när Josefine började. Nu får hon lön – om än liten – från laget, hon får utrustning, fysioterapi och tillgång till läkare som kan behövas. Klubben ser till att allt fungerar i och kring laget.

Men skillnaderna mellan dam- och herrhockey är fortfarande ofantliga. En undersökning som den fackliga organisationen Unionen låtit göra och som publicerades i januari i år, visar att en manlig hockeyspelare i genomsnitt tjänar 121 000 kronor i månaden, medan damernas snittlön ligger på 5 500 kronor i månaden.

Inte ens lag i den högsta serien, svenska damhockeyligan, SDHL, kan räkna med regelbunden, fast träningstid på is.

– Istider är ett jätteproblem. Herrarnas träningar och matcher går först, vi får ta det som blir över. Våra träningar ligger ofta sent på kvällarna och det gör att man kommer hem sent, berättar Josefine.

Eftersom de flesta damspelare dessutom jobbar eller studerar vid sidan om idrotten är de sena träningstiderna extra tunga.

– Matcherna blir också ojämnt fördelade när det inte finns istider, någon vecka har vi tre matcher, vilket är tufft.

Josefines nummer på matchtröjan är en hyllning till föräldrarna. Hennes pappa är född 1961 och hennes mamma 1962 så Josefin lade ihop 1 och 2 och tog siffran 63 på tröjan.

– Utan deras stöd hade det aldrig gått, då hade jag inte kunnat fortsätta satsa, konstaterar hon.

Föräldrarna har också hjälpt henne med hörselgrejer. Eller som hon sammanfattar det: ”Pappa har haft hand om allt”. Det var på hans inrådan som hon såg till att skaffa ett par hörapparater att ha med som reserv på resor och mästerskap.

– Konstigt nog så krånglar hörapparaterna sällan. De kan bli fuktiga av svett men då räcker det att ta av dem och låta dem ligga ett tag så de får torka.

I grundskolan i Klarup hade hon en stol som kunde snurra så att hon enkelt kunde vrida sig mot den som pratade. Läraren använde mikrofon.

På gymnasiet använde hon bara hörapparaterna. Efter gymnasiet hade hon stipendium för att studera på college och spela ishockey i USA i fem år.

– Där fick jag låna utrustning som skulle direkttexta det läraren sa, men det var stora och opraktiska grejer att bära runt och jag skulle själv rigga upp det varje lektion och se till att det fungerade, så jag skippade det.

Nu när hon studerar på GIH har hon anteckningshjälp, en klasskompis som antecknar på lektionerna åt Josefine.

– Det är en bra hjälp. Vi är en liten klass och det gör det lättare att kommunicera. När vi har föreläsningar med andra klasser måste jag tänka på hur jag placerar mig.

– Men jag måste vara på hela tiden, koncentrera mig för att inte missa något, och det är klart att det tar energi. Ibland orkar man inte lyssna.

– Grupparbeten hatar jag, det är jättesvårt att höra då. Jag hade säkert kunnat använda fler hjälpmedel och tagit reda på mer om vad det finns för stöd för studenter, men det har inte blivit av och nu är det sista terminen så det får vara. Just nu är det mycket skrivjobb som jag kan sitta hemma och göra och det är inte så mycket föreläsningar.

Du pratar danska, svenska och engelska. Har du haft svårt med språk med tanke på hörselnedsättningen?

– Jag vet inte riktigt, jag har ju bott länge i Sverige så jag har haft tid att lära mig språket. I USA var det inga problem, vad jag kan minnas.

Har du lärt dig teckenspråk?

– Nej inte alls. Min mamma kan dock lite eftersom hon jobbar som specialpedagog och har en del elever som använder teckenspråk. Men jag har aldrig lärt mig teckenspråk.

Kontraktet med Djurgården går ut efter den här säsongen men Josefine stannar gärna i Sverige. Även om hon saknar sin familj i Danmark har hon rotat sig här. Hennes sambo är svensk och spelar i samma lag. Att bo ihop med en lagkompis har både fördelar och nackdelar, säger Josefine och ler.

– Men mest är det bra förstås. Vi förstår varandras situation och har samma oregelbundna träningstider och har  samma uppladdning inför match.

När svenska damhockeyligan är slut väntar VM i Kanada med det danska landslaget i början av april. Sverige är inte med där, utan ska spela kvalserien i Frankrike ungefär samtidigt.

– Jag ser väldigt mycket fram emot Kanada, ishockey är stort där, det kommer att bli stämning på läktarna och tuffa matcher. Att det är första gången som Danmark är med i A-VM, gör det extra häftigt, säger hon.

 

Text: Ulrika Nilsson Foto: Peter Knutson