"Höj statusen för audiologi"

Yrkesföreningen SMAF, Svensk medicinsk audiologisk förening är oroad.

– Vi anser att man behöver höja statusen om fler ska utbilda sig, säger Elsa Erixon, ordförande i SMAF.
För att bli audiolog måste man först utbilda sig till öron-näsa-halsläkare (ÖNH), vilket tar minst fem år och därefter är det 2,5 års påbyggnadsstudier. Det tar alltså sammanlagt 7,5 år.
– Men för de flesta tar det mycket längre tid, säger Elsa Erixon.
– Till exempel kanske man gör studieuppehåll på grund av föräldraledighet. Och när man väl är ÖNH-läkare och knuten till en klinik vill den ofta att man ska jobba halvtid och då tar det fem år istället för 2,5 år.

Enligt den senaste tillgängliga statistiken från Socialstyrelsen fanns det 2017 totalt 116 personer med specialistbevis i audiologi. Men då ingår 59 personer över 65 år.
I dag arbetar 46 audiologer och det finns 17 ST-läkare som är under utbildning till audiolog i offentlig tjänst. Utöver detta arbetar några i privata företag.
Under den kommande tioårsperioden kommer 18 audiologer att fylla 65 år.
Enligt SMAF:s beräkningar innebär det att 45 nya behöver utbildas för att kunna ersätta dessa samt för att täcka det underskott som redan finns.
– Det råder brist i alla regioner och flera regioner norröver saknar helt audiologer. Det är en jämlikhetsfråga. Om vi säger att alla ska ha tillgång till samma vård kan man inte sakna vissa specialiteter, säger Elsa Erixon.
Hon anser att följden blir att det är mycket som inte blir gjort inom hörselvården.
– Många patienter med hörselnedsättning sitter hemma därför att de inte kan kommunicera och vet inte vilken vård och rehabilitering de skulle behöva och känner kanske inte ens till att audiologer finns, säger hon.
– Eftersatt hörselvård märks inte alltid på kliniken. Den märks i form av sjukskrivningar och ökat insjuknande i andra sjukdomar. Utan kunskap kopplar ingen dessa sjuktal till hörselnedsättning.

problemet är inte nytt. När regeringen 2006 beslutade om ny indelning av läkarspecialiteter blev audiologi en gren inom öron-näsa-hals istället för en egen specialitet. Såväl SMAF som HRF protest­erade, bland annat med hänvisning till att utbildningen riskerade att tappa i status.

– Audiologi handlar i första hand om diagnosticering, medicinering och rehabilitering medan många öronläkare främst är inriktade på kirurgi. Det är inte alltid samma egenskaper som krävs för att bli en bra ÖNH-läkare som för att bli en bra audiolog, säger Elsa Erixon.
Hon anser att regionerna redan vid rekrytering av ST-läkare måste planera för att en del av dessa ska vidareutbilda sig och välja tillräckligt många med intresse för audiologi.
– Vi behöver höja kvaliteten på den hörselvård vi erbjuder våra patienter och för det krävs bland annat fler specialister i hörsel- och balansrubbningar.
– Alla universitetssjukhus behöver ge plats till att utbilda specialister utöver det egna behovet och varje region behöver finansiera utbildning av nya specialister, säger Elsa Erixon.

HRF:s förbundsordförande Mattias Lundekvam instämmer i att statusen för audiologi behöver höjas.
– HRF varnade för detta redan för drygt tio år sedan när audiologi togs bort som egen specialitet.
Men han poängterar att problemet inte bara gäller audiologer utan hela hörselvården i allmänhet.
– Jag skulle önska att alla yrkesgrupper inom hörselvården gemensamt kraftsamlade för att utveckla och höja statusen på svensk hörselvård. På senare år har mycket fokus lagts på hörapparatutprovning, men hörselvården gör så mycket mer än så.