Han vägrade lägga musiken på hyllan

Idag, nästan 20 år senare, spelar Anders med ett band och har just släppt en ny singel. Bakom denna utveckling ligger åratal av envis övning. Om och om igen har han lyssnat på välkända låtar för att få rätt på tonerna. Detta samtidigt med rehabilitering efter cancersjukdom.

För trummisen Anders ”Lunkan” Lönnkvist, 59, har musik alltid varit en passion och en stor del av livet. Han växte upp i Östersund och grundlade liksom många andra barn sin musikaliska bildning på den kommunala musikskolan, först spelade han piano och gitarr och efter några år började han med trummor.

– Vi var några kompisar som skulle starta ett band och det behövdes en trummis och det var så det började, berättar han.

Trummor har varit hans huvudinstrument sedan dess. Efter musiklinjen på Birka folkhögskola i Östersund flyttade han till Stockholm 1981.

– Det var musiken som lockade, säger han.

I stadsdelen Södermalm hamnade han 1983 och där är han kvar än i dag. Han trivs bra och har nära till vänner och musikscener. Och till hörselvården som finns på Rosenlunds sjukhus och som haft stor betydelse för hans rehabilitering efter den svåra sjukdom som ledde till grav hörselnedsättning.

Anders Lönnkvist var verksam deltid som musiker och spelade i olika band med blandad musik ”mest postpunk och rock” när han 2001 fick cancer.

– Jag och min dåvarande fru hade flyttat ner till Barcelona i Spanien i slutet av januari 2001 för att prova att bo där i något år när jag började få ont i ryggen. Ryggvärken eskalerade och jag uppsökte kiropraktor och fick behandling i någon månad, men det hjälpte inte. Ryggvärken förvärrades och jag började även få dålig matlust och upptäckte knölar på halsen.

En spansk läkare sa att det kunde vara allvarligt.

– I slutet av mars träffade jag en spansk läkare som undersökte mig och sa att det kunde vara något allvarligt. Då flög vi hem till Sverige direkt och jag gick till vårdcentralen. Läkaren på vårdcentralen undersökte mig och skickade mig omgående till akuten på Södersjukhuset och där blev jag inlagd. Efter tre dagar fick jag diagnosen testikelcancer.

Cancern hade spridit sig och Anders fick mycket cellgifter. Han var ofta inlagd på sjukhus och kunde bara vara hemma i korta perioder. Han minns inte så mycket mer än att han var ständigt trött och omtöcknad och att kroppen blev allt svagare.

På hösten genomgick han en mycket komplicerad operation. Cirka en månad senare drabbades han av komplikationer i form av sepsis (blodförgiftning) med multiorgansvikt. Läget blev väldigt kritiskt och han hamnade på intensivvårdsavdelning, IVA.

– Jag hölls nedsövd en vecka och fick stora doser antibiotika. När jag vaknade kunde jag inte höra. Jag minns att jag upprepade ’jag hör så dåligt’, men det fanns mer akuta saker att hantera. Jag var väldigt svag och kunde nästan inte röra mig.

Han låg på Huddinge sjukhus då och fick en samtalsförstärkare som består av en mikrofon och hörlurar. Detta hjälpte honom att höra bättre.

– Efter två månader fick jag mina första hörapparater. Det var rätt snabbt ändå, säger han.

Anders tillstånd var fortfarande allvarligt och han behövde mycket vård för att tillfriskna.

– Det här med hörseln var inte prioriterat i det läget. Jag var nära döden och allt handlade om att överleva. Jag blev inskriven på cancerkliniken i april 2001 och skrevs ut i januari 2002. Då var jag så svag att jag fick sitta i rullstol, benen bar mig inte. Jag tillbringade två månader på ett rehabcenter och därefter var jag sjukskriven hemma men hade väldigt mycket rehabilitering kvar.

Med hörapparater kunde han höra bättre, men ganska snart upptäckte han till sin förtvivlan att musik lät hemsk. All musik, oavsett vad han spelade, lät falsk och dissonant. Anders hjärna kunde inte tolka tonerna. En enkel slinga som Gubben Noak lät som tolvtonsmusik i hans öron. Ett renstämt ackord lät ostämt och dessutom lät det helt olika i vänster och höger öra.

– Ingen kunde förklara vad det berodde på och jag fick heller inte svar på vad jag skulle göra för att få bukt med missljudet. Eller om det överhuvudtaget gick att bli av med. Eftersom musik är en så stor del i mitt liv och min identitet var det här väldigt svårt att tackla. Jag trodde jag skulle behöva lägga musiken på hyllan, säger han.

Jag övade hjärnan att höra med rätt tonart igen.

Ju piggare Anders blev, desto mer försökte han lyssna på musik.

– Jag tänkte att om jag lyssnar på låtar som jag vet hur de låter så övar jag hjärnan att höra med rätt tonart igen, förklarar han.

Anders säger att han är väldigt envis och den egenskapen hade han god nytta av för efter tre års övande med kända låtar märkte han att vissa toner började hamna i rätt läge.

– Efter ytterligare två år kunde jag till och med lyssna på musik som jag inte hört förut och ha behållning av det.

Anders hade skaffat ett digitalt trumset för att kunna spela hemma i lägenheten med hörlurar utan att störa grannarna. Han köpte trumsetet 2005, övade och övade, och 2009 kunde han vara med på sitt första liveframträdande igen efter sjukdomen.

– Det var en enorm kick! Det var absolut inte som förr, men helt okej ändå och jag tycker det är jätteroligt med spelningar, säger Anders.

2017 återbildades bandet Syster Lycklig som Anders spelat med på 1980-talet. Bandet har nyligen släppt sin tredje nya singel efter återföreningen och när coronarestriktionerna har lättat hoppas Anders att det ska bli en del spelningar inför publik.

– Jag använder formgjutna hörselskydd på spelningar, eftersom jag är väldigt ljudkänslig. Jag märkte redan i mitten av 1990-talet att jag efter en del repetitioner och spelningar hade lite tinnitus och började därför använda hörselskydd, men bara ibland eftersom jag inte hade särskilt stora besvär. Men när jag vaknade på IVA efter att ha varit nedsövd hade jag väldigt kraftig tinnitus. Det vara dånade i hela huvudet. Sedan jag fick hörapparater har tinnitusen successivt lindrats och nu besväras jag inte särskilt av den.

– Däremot är jag fortfarande väldigt ljudkänslig så hörselskydden måste jag ha.

Utöver hörselskydden så har han ytterligare ett krav för att det ska fungera att spela i band:

– Det går inte att hitta på något nytt och improviserat när vi framträder. Jag måste hålla mig till det som är inövat, säger han.

Även om Anders inte har återvänt till det liv som musiker som han hade tidigare så har han i alla fall fått tillbaka en stor glädje av musiken, något han inte vågade hoppas när han skrevs ut efter cancerbehandlingen.

– Jag fick betala ett högt pris för att bli frisk, men det var värt det.

Något dekadent liv som rockmusiker kan han inte leva, tvärtom. Hans kropp är kroniskt märkt av sjukdom och
behandlingar och han måste leva hälsosamt för att orka. Sedan ett par år har han full sjukersättning (tidigare hette det förtidspension), men det var ingen självklarhet att han skulle få det.

– Jag har gått flera datautbildningar och arbetade som webbredaktör och webb­designer men hade många sjukskrivningar för utmattning. Det var stressande och nedbrytande.

– Om jag inte sköter hälsan väldigt noga – vilar, äter nyttigt, sover mycket och motionerar regelbundet – så blir jag utbränd. När jag väl beviljades förtidspension var jag helt slutkörd. Jag mår betydligt bättre nu när jag inte måste stressa och pressa kroppen för att klara arbetet.

Hörselhabiliteringen på Rosenlunds sjukhus har han bara gott att säga om. Han har träffat alla mottagningens yrkesgrupper och kanske främst psykologen som han gått till regelbundet för att få hjälp att hantera livsomställningen.

– Jag har fullt med hörhjälpmedel i hemmet, till exempel blinkljus till dörrklocka och brandlarm. Och halsslinga till mobiltelefonen, säger han och håller upp slingan mot skärmen.

Hemma i den egna bostaden tycker han inte att hörselskadan hindrar kommunikationen.

– Min sambo kanske tycker annorlunda, säger han och ler.

– Men om jag är i annan miljö och det är ljud omkring så har jag väldigt svårt att höra. Och jag har ju lite telefonfobi liksom många andra med hörselnedsättning.

Vi gör intervjun på distans eftersom fysiska möten ska undvikas denna vår, men Anders visar runt i sitt musikrum genom att rikta skärmen åt olika håll.

Coronakrisen påverkar honom inte särskilt mycket förutom att bandet inte kan träffas för att repa och han inte kan planera någon sommarresa.

– Vi brukar åka och hälsa på släkt på Österlen och reser gärna utomlands också, men nu blir det nog en sommar på Söder, konstaterar han.