En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 1 • 2021

Förstår nu varför far blev så arg

Min far talade aldrig om sina problem, men min mor har berättat hur alla ljud flöt ihop till ett enda smärttjutande skrammel i hans öron. Det hade kanske inte varit ett problem om vi inte varit sju barn hemma; det hade kanske inte blivit en sådan katastrof om han bara förklarat.

Det är först nu, nästan ett decennium efter hans död, som jag förstår varför han blev så arg. Han var världens snällaste, tills han plötsligt inte var det, tills han exploderade i ett raseri som fick flisor att flyga ur inredningen, köksvågen att dö för alltid av ett frustrerat knytnävsslag – och familjen att stanna upp, i tillfällig skräck. Vi tystnade. Jag förstår nu att det var avsikten.

Sedan fortsatte allt som vanligt med sju barnarösters ljusa vrål i varandras munnar, i en evig tävlan om att inte överröstas. Vi begrep inte att det var just därför han hade så svårt att höra oss.
Jag insåg först långt senare varför han alltid stuvade in oss alla i folkabussen minst en kvart innan vi skulle åka någonstans, och sedan – i den sammetslena tystnaden – gick runt och vattnade husets blommor.

Nu fattar jag, för jag har själv perfekt hörsel – på pappret. Jag hör alla pip, dova som ljusa, i hörlurarna hos läkaren. Men även för mig flyter verklighetens skrammel ihop till en plågsam påminnelse om min far.
Det är något fel i sållandet, allt låter lika högt och jag kan inte avgöra skillnaden mellan restaurangköksslamret och en väns anekdot.
Telefonens hackiga brus är en plåga jag försöker undvika, eftersom jag behöver ett ansikte för ha en chans att avläsa vad som faktiskt sägs. Jag hör inte låttexterna för all musik. Världen är så oändligt högljudd.

En dag kanske jag vänligen ber någon att hålla käften så att jag hör vad de säger.

Jag har mina strategier. ”Vi kan ta det per mejl”, middagsbjudningar i mitt tysta kök, ett lätt fördröjt men hjärtligt skratt efter skämtet vars innebörd jag avkodat i efterhand, ett arbete där tangenternas smatter omvandlas till mening.
Mina öron är som de ska, men hjärnan är det inte – och den vill jag inte byta ut. Den är bättre än snittet på att skriva, för den hör ordens melodi inifrån; i tystnaden är den bättre än många på att lyssna. Den är fenomenal på att lära sig språk, just för att den hör varje liten nyans och skiftning. Man kan inte få allt, men jag har fått riklig kompensation.

Precis som min far så talar jag aldrig om det här. Men jag skriver om det nu, för första gången. En dag kanske jag vänligen ber någon att hålla käften så att jag hör vad de säger. Jag vet att det var det min far saknade ord att förmedla.