Första audionomen som har blivit professor

Hur känns det?

– Det känns både stort och hedrande. För mig är det ett erkännande för det arbete jag lagt ner under många år, men framför allt är det ett steg framåt för hela yrkeskåren. Det visar att audionomer inte bara kan tillämpa kunskap, utan också bidra till att skapa den.

Du fortsätter att arbeta på Audionommottagningen i Göteborg. Hur många hörselundersökningar har du gjort som professor?

– Jag har inte räknat dem, men jag fortsätter att arbeta kliniskt regelbundet. För mig är det viktigt att behålla förankringen i den kliniska vardagen. Det är där jag påminns om varför vi forskar och undervisar – för patienterna.

Varför ville du bli audionom?

– Kombinationen av medicin, teknik, psykologi och arbete med människor lockade mig. Jag började utbildningen 1995, det hette då hörselvårdsassistentprogrammet, och tog examen 1998.

När började du forska och om vad?

– Jag började min forskarutbildning efter att ha tagit magisterexamen i audiologi år 2000 – även där var jag först i landet. Under den tiden fick jag kontakt med professor Claes Möller, som blev min handledare och en avgörande person i min akademiska resa. Min avhandling handlade om genetiska orsaker till Ushers syndrom – en ärftlig sjukdom som leder till dövblindhet. Jag studerade bland annat hur genetiska variationer påverkar sjukdomens uttryck. Jag disputerade 2005.

Vad var det som väckte din nyfikenhet för detta? Vad kom du fram till?

– Det var tack vare professor Claes Möller som jag introducerades till ämnet. En central del av min forskning var en rikstäckande studie av Ushers syndrom i Sverige, den första i sitt slag. Genom att samla data från hela landet kunde vi uppskatta förekomsten av olika typer av Ushers syndrom och identifiera geografiska skillnader, bland annat en högre förekomst av Usher typ I i norra Sverige.

– Min forskning visade även hur genetiska variationer kunde ge upphov till olika sjukdomsuttryck, även hos individer med samma mutation. Detta understryker vikten av att kombinera klinisk och genetisk information för en mer träffsäker diagnos och bättre individualiserad rådgivning. Resultaten öppnade dörrar för vidare studier kring sjukdomen.

Du fick bidrag från HRF:s Hörselforskningsfonden 2015. Vilken betydelse hade det för dig?

– Det var ett mycket viktigt stöd som gjorde det möjligt att utveckla min forskning vidare och stärka min roll som handledare och forskningsledare.

Vad är det svåraste i yrket, tycker du? Vad är det bästa?

– Det svåraste är att arbeta med komplexa situationer där det inte alltid finns självklara lösningar – att balansera teknik, medicin och patientens behov och önskemål. Det bästa är just den variationen och möjligheten att verkligen göra skillnad för en persons livskvalitet.

Har yrket förändrats sedan du tog examen?

– När jag började arbeta var tekniken mer analog och hörapparaterna hade ganska begränsade funktioner. Idag är hörapparater och andra hörhjälpmedel är inte längre enbart förstärkare av ljud – de är smarta system som kan anpassa sig automatiskt efter miljön, lära sig användarens vanor och till och med kommunicera med andra enheter. Utvecklingen av uppkopplingsmöjligheter har också varit dramatisk.

– Parallellt med den tekniska utvecklingen har yrket blivit mer tvärvetenskapligt och ställer högre krav på både teknisk förståelse och förmågan att arbeta evidensbaserat.

Har du något tips till audionomer som funderar på att doktorera?

– Våga ta steget – men var beredd på att det kräver stor disciplin och uthållighet. Att doktorera kräver modet att börja, viljan att lära och förmågan att arbeta metodiskt och målmedvetet, även när det känns motigt.

Mitt råd: Omge dig med personer som tror på dig, som utmanar dig och hjälper dig att växa. Bygg nätverk, våga be om råd och dra nytta av dem som har gått före. Och kom ihåg att det inte finns några färdiga vägar i vår profession – ibland måste man skapa sin egen. Om jag kunde göra den här resan, så kan du också.