Erik kastar sig in i en ljudlig värld

Varje år på sin födelsedag den 1 oktober, bjuds Erik Akervall på en bjässe till hummer som hans pappa fångat utanför Hamburgö i Bohuslän. Hummerfisket är en familjetradition hos Akervalls sedan flera generationer och även temat för Eriks senaste film, som fått flera pris både i Sverige och utomlands. Det är hans första film med ljud – tidigare hade han bara jobbat med teckenspråkiga produktioner.

Hur kommer det sig att han nu tog detta steg in i något helt nytt? För att svara på det behöver han berätta om sin bakgrund.

För två år sedan, vid 35-års ålder, fick Erik Akervall CI efter att ha varit helt döv sedan tonåren.

– När jag var 1,5 år fick jag hjärnhinneinflammation. Det var allvarligt och jag låg i koma en hel vecka. Jag var så liten så jag minns förstås inget av det men familjen har berättat. Efter sjukdomen hade nästan all hörsel försvunnit.

– På vänster öra var jag döv och på höger hade jag lite hörsel kvar. Mina föräldrar förstod att jag skulle behöva teckenspråk, de ville att jag skulle gå på Manillaskolan men fick nej för jag ansågs höra för bra. De gav sig inte och till slut fick jag en plats där. Jag är tacksam för att de kämpade, säger Erik.

Manillaskolan är en grundskola för döva och hörselskadade elever i Stockholm. Erik stortrivdes och hade många kompisar. Hans största hobby var idrott och han spelade bland annat innebandy med dövidrottsföreningen IK Hephata.

– Teckenspråk och dövidrott har alltid varit mina stabila punkter, där jag känt mig som allra mest hemma.

Som barn hade Erik en hörapparat för att förstärka resthörseln på höger öra men han gillade den inte. När han var 15 år försvann den sista hörseln och han lade undan hörapparaten för gott. Att bli helt döv var ingen jättestor förändring, tycker Erik. Alla i hans närhet använde teckenspråk.

Familjen bodde i Tyresö, strax söder om Stockholm och alla somrar tillbringades på lantstället på Hamburgö i den bohuslänska skärgården, där Eriks pappas släkt kommer från.

Efter grundskolan valde Erik riksgymnasiet för hörselskadade och döva i Örebro. Han gick ett teoretiskt program men tyckte inte att det var särskilt intressant så betygen blev därefter. Han saknade familjen men fick många nya vänner från hela landet.

– Jag var inte mogen att flytta hem­ifrån så tidigt och jag borde ha valt ett estetiskt program, inser jag i efterhand.

Efter gymnasiet var Erik skoltrött och omotiverad. Han hade inga idéer om vad han skulle syssla med i framtiden. En bekant som arbetade på SVT:s teckenspråkiga redaktion uppmanade honom att söka praktik där. Det visade sig bli en fullträff. Med en filmkamera i handen blommade Erik upp och blev kreativ. Han lade ner timmar på research inför jobben och filade på detaljer i redigeringen.

När han var 25 år sökte han in på utbildningen till tv-producent på Dramatiska Institutet (numera Stockholms konstnärliga högskola, SKH) trots stenhård konkurrens om de få platserna stenhård och att han dessutom inte hade tillräckliga betyg. Han blev kallad på en första intervju och gick vidare. Då läste han in de betyg han saknade på bara några veckor.

När Erik Akervall som första döva student började på tv-producentutbildningen 2008 väckte det en hel del uppmärksamhet. Det var första gången han pluggade tillsammans med hörande och han hade teckenspråkstolkar på föreläsningar, grupparbeten och studiebesök.

Stina Lundberg Dabrowski, tidigare journalist och programledare, var vid den tiden professor på Dramatiska Institutet och kursansvarig för tv-­utbildningen. I en krönika i Auris (5/2008) skrev hon om den energiske och vetgirige studenten som på kort tid gjort stort intryck på henne och gjort att hon fått upp ögonen för teckenspråket. Hon avslutar krönikan: ”Om ni om några år få se nyskapande program på teckenspråk och lite extra djärva och nya tv-idéer som ni inte har sett förut, så skulle jag inte bli förvånad om det är Erik Akervall som ligger bakom”.

Erik skrattar när jag nämner krönikan, han minns den mycket väl.

– Vi fick bra kontakt. Jag tror att vi var av samma skrot och korn på så vis att vi säger vad vi tycker.

På utbildningen fick han lära sig tv-hantverket från grunden, från planering till genomförande.

– Men det jag framför allt lärde mig var att tänka kritiskt, att ha en dialog och att våga fråga om och om igen.

Efter examen har han återkommit till högskolan som ansvarig för kursen ”Tv på svenskt teckenspråk”.

Med vänner runt om i hela världen, familj och ett stimulerande arbete har Erik känt sig tillfreds med tillvaron i det stora hela. Han bor kvar i Tyresö, nu med sin sjuåriga dotter Ofelia och sambon Julie.

För några år sedan kände han ändå att något saknades. Framför allt var det musik han saknade, att kunna uppleva de olika känslor som musik kan ge.

– Jag hade kontakt med CI-kliniken i Huddinge och efter utredning blev jag erbjuden CI på höger öra, som var det jag hört med längst. Men jag tackade nej då. Jag tycker att de målade upp alltför stora förhoppningar, berättar han.

Efter att ha funderat på saken en tid tog han kontakt med kliniken igen. Den här gången fick han ett annat intryck.

När läkaren frågade när jag ville bli opererad svarade jag ’igår’.

– Det var proffsigt och med realistiska förväntningar. När läkaren frågade när jag ville bli opererad svarade jag ”igår”.

Första gången CI hade varit aktuellt var Erik orolig för omgivningens reaktioner eftersom han är en känd dövprofil med stark förankring i det teckenspråkiga samhället.

– Jag tvekade för att jag tänkte på vad andra skulle tycka. När jag väl tog beslutet att bli opererad var det helt och hållet för min egen skull, ingen annan påverkade mig. Och efteråt är det ingen som sagt något negativt, de flesta rycker bara på axlarna och tycker inte det är en stor grej. CI är ett hjälpmedel och jag är samma person som jag alltid varit.

Han har nu haft CI i två år och tycker att det fungerar bra. Eftersom han inte hade några förväntningar så är varje framsteg en bonus.

Operationen gjordes på Karolinska i Huddinge, han tycker att ingreppet gick smidigt och smärtfritt.

– När jag vaknade upp ur narkosen fick jag en isglass. Det var ett bra sätt att kvickna till, säger han och skrattar.

Några veckor senare kopplades processorn på och när Erik satte sig i bilen för att köra hem efter besöket hos teknikern översköljdes han av ljud från bilen. Inte bara hans egen bil utan även från bilar runtomkring.

– Jag kommer aldrig att glömma den resan, det var en sådan ljudchock.

För att träna upp hörseln lyssnade han mycket på musik.

– Jag spelade samma låt om och om igen, säkert hundra gånger. Första 50 gångerna lät det bara hemskt, men efterhand blev ljudbilden bättre och jag kunde uppfatta nyanser i musiken. Klassiskt är väldigt svårt, fast det är ändå intressant.

En fördel han märker av att använda CI är att det maskerar hans tinnitus. Det är också är en av anledningarna till att han helst har det på jämt.

Teckenspråk är Eriks primära språk både hemma och i jobbet, men han märker att han fått nya möjligheter att kommunicera. Intervjun med Auris görs till exempel med videosamtal utan teckenspråkstolk och utan text. Det hade inte varit möjligt tidigare.

Erik är nyfiken och vill utforska ljudvärlden på nya sätt, till exempel göra musikvideos där ljud visualiseras med hjälp av grafik.

I fjol, när pandemin gjorde att han plötsligt stod utan uppdrag fick han tid över att förverkliga ett projekt som han länge gått och funderat på – en dokumentär om hummerfiske på Västkusten.

Varje höst ger sig hans pappa, Jan ”Acke” Akervall, ut i sin båt på jakt efter havets svarta guld – vilket gett filmen dess titel The hunt for sea’s black gold.

Idén till filmen föddes 2016 när Erik gjorde tv-serien Bästkusten som blev en succé bland teckenspråkiga och hade tittare i mer än 30 länder. Eriks pappa hade en biroll som kapten i serien och många tittare hörde av sig och ville veta mer om ”kaptenen”.

Erik tänkte att det skulle vara kul att göra en film som skildrar hummerfisket – alla de regler och förordningar som styr fisket, miljön, utrustningen, tillagningen och de festliga måltiderna.

Han pratade med sin pappa som var med på idén. Men det var inte förrän i höstas det fanns tid och då filmade han alltså för första gången med ljud. Det var ett stort steg för honom som i många år arbetat med teckenspråkig tv att börja jobba med röster, ljud och musik. Han erkänner att han var nervös inför uppgiften, men också nyfiken. Han skaffade ny ljudutrustning, läste på och frågade andra om råd. Och han lyssnade noga.

– Det är ju ljud överallt! Det prasslar, skrapar, brusar och knäpper. Det är aldrig helt tyst. Jag fick lägga en hel del efterarbete på att få bort ekon som jag inte hört vid inspelningen, säger han.

Bara några månader efter lanseringen har The Hunt for Sea’s Black Gold vunnit flera priser och utmärkelser både i Sverige och internationellt. Erik är stolt, allra mest gläds han över utmärkelsen ”Honorable mention” från Los Angeles Film Awards, LAFA.

– Det hade jag inte vågat hoppas. LAFA är stort och får väldigt många bidrag. Det visar att man kan göra allt man vill även om man är döv. Jag kan jobba med format som riktar sig till fler målgrupper än enbart teckenspråkiga.

Närmast på tur i hans jobbschema står ett stort projekt för norsk teckenspråkig tv, en intervjuserie med spännande teckenspråkiga personer från olika länder. Intervjuerna ska genomföras i en annorlunda miljö, högt över marken i ett trädhus. Planeringen pågår för fullt och om allt går vägen – och pandemin lugnat ner sig – ska man börja filma i höst.