En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 6 • 2023

Jag spårar uppringaren medan jag pratar

Det ringer i mobilen. Ringsignalen går rakt in i hörapparaten. Jag svarar och missar, som alltid, de inledande orden.

Det tar en stund innan hjärnan kalibrerat röstläget hos den som ringer. När jag frågar igen vem det är och vad det gäller hör jag bara: Jag har väl meddelarskydd?

Sen följer en lång och stundtals skrämmande historia från en människa som är beredd att sätta ljus på sin utsatta situation. En utdragen konflikt där sista utvägen blir att höra av sig till media. Anonymt.

Vi stannar där, det här kräver förstås en förklaring. Jag är journalist och chefredaktör för en av landets största tidskrifter, Hem & Hyra. Och jag har nedsatt hörsel sedan födseln. Så detta är en situation som är känslig och som ändå händer hyfsat ofta.

Eller, det behöver förstås inte vara så dramatiskt. Det kan handla om något helt annat. Någon är upprörd över något vi skrivit och vill ställa mig och tidningen till svars. Hen kräver i ilsket tonfall upprättelse och att artikeln ska tas bort från sajten. Men vem är denna någon?

Hur många gånger har jag inte förtvivlat försökt spåra uppringaren på hitta.se medan jag pratar.

En gång var det ironiskt nog en tysk stor tidning som ville intervjua mig om hot och hat som jag utsatts för i mitt jobb. Men vilken tidning och vem ringer? Är den jag pratar med ens journalist på Der Spiegel? Kan jag lita på det när jag inte ens uppfattat personens namn i samtalets början?

För mig är det detta, att ta mig in i ett samtal, förstå vad pratet handlar om, fatta vem jag pratar med, som är så otroligt irriterande. Så ofta känner jag mig som en idiot.

Jag blir trött av att ofta ligga steget efter

Förutom att det är sjukt irriterande för mig – för att inte tala om hur tjatigt det är för alla andra i min närhet – så blir jag också trött av att ofta ligga steget efter. Att liksom börja på minus.

Vi tar en annan typisk situation. Jag står i kassakön på Seven Eleven. Räcker fram min lunchsoppa till kassören. Men vad är det han säger? Första meningen är omöjligt att höra. Frågar han om jag vill ha en kasse till mina inköp? Eller om jag är medlem (en lågoddsare, alla ställen har en kundklubb nu för tiden)? Är det dags att betala?

Jag svarar Goddag yxskaft. Först till fråga nummer två – som ofta handlar om jag vill ha kvitto eller inte – har hjärnan ställt om och jag hänger med.

Det finns tusentals exempel: att det tar fyra – fem replikskiften vid ett livligt, högljutt middagsbord innan jag vet vad samtalet handlar om och kan komma med nåt inpass.

Att slölyssna på radion som står på i köket – glöm det. Eller att känna igen och sjunga med i en låt som drar igång i bakgrunden. Allt kräver en insats.

Inget slölyssnande alltså. Men å andra sidan har jag begåvats med en livlig fantasi som fyller ut tomrummet, som min närmaste brukar påpeka. Det är inte så dumt.

Text: Susanna Skarrie