Att det kunde susa och brusa och klia i öronen. Då hade jag redan slagit dövörat till. Det viktigaste var ju att jag äntligen skulle höra bättre, missförstå och misstolka mindre.
Kort och gott känna mig mindre dum i huvudet.
Så öppnades en ny värld. Eller rättare sagt den gamla värld där jag en gång hörde hemma. Den värld där jag till och med hörde fåglar kvittra.
Men bara några timmar senare, på den inbokade väninneträffen på krogen, kom frågan som återkommit genom åren. När den mest röststarka väninnan häpnade:
– VA, HAR DU SKAFFAT HÖRAPPARAT?!
Runt omkring oss tystnade samtal, förstulna blickar riktades mot mig, det vill säga mot denna kvinna som tydligen skaffat hörapparat. Fast hon inte såg alltför lastgammal ut eller verkade ha en rollator parkerad bakom stolen.
Även runt vårt eget bord blev det svårt att släppa ämnet. Eftersom flera – nu talar vi om kvinnor som passerat 50 – ”aldrig i livet” skulle kunna tänka sig att skaffa hörapparat. Trots att de nog skulle behöva.
Av allt jag inte förstår här i världen finns detta högt upp på listan:
Varför är just dålig hörsel så tabubelagd?
Varför accepterar vi dålig syn och ser det som en självklarhet att köpa glasögon till minsta barn medan hörselproblem omedelbart tvinnas samman med åldrande och kroppsligt förfall?
Hellre frågar man oavbrutet ”va?” och höjer volymen på tv-apparater så Rapport hörs långt ut på gator och vägar – ja, vilka konsekvenser det nu kan få – i stället för att ge hörseln lite hjälp.
Kan vi inte säga att det är slut med dessa förödande fördomar. Att vi begriper bättre. Att vi inser att dålig hörsel kan höra samman med så mycket mer än vårt åldrande. Några har medfödda skador. Andra får dem genom livet. Som exempel.
Själv minns jag osäkerheten mest. Hur jag som hörselnedsatt hade svårt att följa med i samtal, åtminstone om det var fler än fyra runt bordet och vi – fasa, fasa – var på en restaurang där man, detta är också fullständigt obegripligt, öste på med hög musik runt öronen på försvarslösa gäster.
Nu kollar jag minst tre gånger att jag har med laddare, domer och vaxfilter inför varje resa. Eller jobb. Så jag inte sitter där och måste gissa mig till vad folk säger.
Något har förstås hänt med förståelsen, det måste jag kanske ändå medge. Åtminstone förstår minsta barn att några har svårt att se, andra att höra. Det är inte konstigare än att några har blå ögon, andra bruna.
– Famo, har du på appajaten? förhandskontrollerar treåringen innan han berättar en hemlighet.