Tänk så länge vi va:ade och kämpade emot alla uppmaningar om att göra ett hörseltest! I alla fall jag. Och jag tror jag delar erfarenheten med många. Hur många gånger avkrävde vi inte omgivningen att tala både högre och tydligare. Artikulera, använd magstödet och så vidare.
Men tillbaka till det lilla ordet ”Va?”. Det kan ju faktiskt betyda olika saker, beroende på omständigheterna.
Det kan vara ett genuint Va? För att vi inte hör. Det kan vara ett dröjande Vaaaa… som uttrycker förvåning och kanske förundran.
Det kan vara ett Va!!!, med utropstecken, som då betyder att jag är storligen förvånad och faktiskt ifrågasätter det du säger.
Inom det område där jag verkar, politik och opinionsbildning, är inte bara hörandet utan även lyssnandet centrala funktioner. Det finns ett särskilt uttryck för när någon hör men inte lyssnar.
Det lyder: ”Jag hör vad du säger.”
När någon säger det kan man vara helt säker på två saker: 1. Personen har hört vad jag sagt, håller inte med, tänker inte argumentera och tänker inte göra något åt saken. 2. Debatten är avslutad. Mötet är slut. Eventuella upprop läggs till handlingarna.
Det kan gälla rättmätiga krav från en opinionsgrupp, kanske överlämnade till beslutsfattare vid lämplig tidpunkt, kanske i form av ett imponerade antal namnunderskrifter.
Eller det kan gälla faktabaserade argument som framförs i en debatt.
Ni har säkert träffat på detta fenomen. ”Jag hör vad du säger.”
Det kan översättas till:
– Bekräftelse på att man förstår, utan att gå med på vad den andre säger.
– Jag förstår dig så du behöver inte förklara mer.
– Klappa dig på huvudet.
– Vilja att avsluta samtalet: ”Jag har förstått vad du vill, men jag har inget intresse att bidra mer till det här samtalet.” Alternativt: ”Snälla, kan vi sluta det här samtalet och prata om något annat.”
– Avspisande: ”Sluta stör mig.” ”Det du säger intresserar mig inte.”
En förhållandevis vanligt förekommande härskarteknik alltså.
Så oavsett hörapparat eller ej – det är en väldigt stor skillnad på att höra och på att lyssna!