– Bättre skola idag för elever med hörselnedsättning

Johan var två år när hans hörselnedsättning konstaterades. Då, i början av 70-talet, präglades tankegångarna kring barn med hörselnedsättning att de inte skulle vara döva. Barnen skulle höra och de skulle lära sig att prata.

– Jag har växt upp med ständiga besök på hörselvården. Mina föräldrar och omgivningen var väldigt noga med att jag hade hörapparaterna på mig hela tiden och jag gjorde som de sa. Nu som vuxen har jag insett att jag verkligen har kämpat för att höra och tala. Jag träffade talpedagog en gång i veckan på skoltid, för att mitt tal skulle bli så bra som möjligt. Det har under min uppväxt varit viktigt att jag var som alla andra.

Han beskriver det som att hålla en fasad, utifrån många perspektiv. Han kämpade med till exempel att höra så bra han bara kunde, och med att vara bra nog i jämförelse med andra i omgivningen men kände aldrig att den han var, utifrån hans förutsättningar, räckte.

Familjen bodde i Sollentuna och Johan hade bra klasskompisar i den kommunala grundskolan, men det fanns bristande kunskaper om pedagogiskt stöd för elever med hörselnedsättning.

En situation i skolan fick honom att känna att det var nog, det fanns gränser för vad han kunde acceptera.

– När jag gick i femman var det ett hörförståelseprov i engelska. En inläst berättelse spelades upp på bandspelare och så skulle man svara på frågor efteråt. Hur skulle jag kunna höra det? Jag protesterade men läraren sa bara ”Var inte så jobbig, Johan”. Det väckte en ilska inom mig, så här ska det inte få vara.

– Där och då bestämde jag mig – jag skulle bli hörselpedagog och jobba för att alla elever har det bra i skolan.

Detta hände i skarven 1970- och 80-talet. Idag kan skolpersonal få manus i textform till de nationella proven i hörförståelse i engelska som de kan läsa upp så att eleverna kan avläsa. Elever kan också få ljudet streamat till sina hörapparater eller hörselimplantat.

Johan tror att det på många sätt är lättare att vara elev nu än när han själv gick i skolan.

– Jag skulle säga att det i dagens skola finns ett mycket större specialpedagogiskt tänkesätt än för 40 år sedan. Det fungerar bättre idag än förr för elever med funktionsnedsättningar. Det är okej att vara olika – man får vara som man är.

Från att ha gått i en stor klass i en kommunal grundskola i Sollentuna till och med årskurs sex, med hörselslinga installerad i klassrummet och med endast en mikrofon som satt på en lång sladd fäst i väggen, bytte Johan till Alviksskolan, en kommunal grundskola i Stockholms stad med hörselklasser där alla klassrum hade mikrofoner och teleslingor. Han gick även gymnasiet på Alviksskolan som på den tiden fanns där.

Efter gymnasiet arbetade han först några år som ungdomskonsulent på Föreningen Sveriges Dövblinda, FSDB. 1998 började han studera till specialpedagog med inriktning på döv/hörsel vid Lärarhögskolan i Stockholm. Efter avslutade studier 2001 har han jobbat som specialpedagog och klasslärare först på Åsbackaskolan i Gnesta och därefter som speciallärare på Riksgymnasiet i Örebro.

Han gifte sig och paret fick tre barn, två söner och en dotter. Sönerna har liksom Johan en hörselnedsättning.

2004 flyttade han med sin familj till Örebro och det kom att bli ett år med stora förändringar för Johan. Han skilde sig från sin hustru och bestämde sig för att vara ärlig mot sig själv, vem han var och är; om han skulle leva tillsammans med någon som han älskade, så skulle det vara en man.

2010 gifte Johan sig med sin nuvarande make, Mats. De bosatte sig i Stockholm och Johan startade eget som hörselpedagog 2013 med uppdrag i bland annat Danderyds kommun. Därefter jobbade han i Lidingö och Huddinge.

– I båda kommunerna drogs tjänsten in efter att jag slutat. Det är en vanlig utveckling tyvärr.

Sedan 2018 har Johan en tjänst i Haninge som förvaltningsövergripande specialpedagog med specialisering syn och hörsel. Han stöttar alla de drygt 100 utbildningsverksamheter som finns i kommunen, även fristående. Från förskolor, grundskolor och gymnasier till Komvux och SFI. Något som är speciellt med Haninge kommun är att det är en skärgårdskommun trots att den ligger så nära Stockholm. Några av verksamheterna ligger i Haninges del av Stockholms södra skärgård, på öarna Utö, Dalarö, Ornö och Muskö.

– Alla utbildningsverksamheter har ett uppdrag och en skyldighet att erbjuda tillgänglig undervisning. Haninge kommun sticker ut som ett positivt exempel när de satsar på syn och hörselområdet när många andra kommuner drar in tjänsten när en hörselpedagog slutar eller går i pension. Det blir aldrig lika bra med fristående konsulter, eller funktioner från andra instanser utanför kommunen, som till exempel regionens hörselhabilitering, som inte känner kommunens verksamheter.

– Jag ingår i kommunens resurser, så tycker jag det ska vara. Jag har kontakt med rektorer och pedagoger. De kontaktar mig när de behöver och så jobbar vi fram den bästa lösningen för varje elev. I och med att jag är en intern kommunal kompetens, jobbar jag tillsammans med skolledare och pedagoger för att bygga upp en fungerande verksamhet som vi står upp för; där barnen och eleverna hör sin undervisning.

En hörselpedagog är ofta den enda med kompetensen på sin arbetsplats, ingen annan har samma uppgifter. Det kan bli ensamt och oinspirerande. Därför startade Johan Lindmark 2020 ett nätverk för kommunala hörselpedagoger och specialpedagoger som jobbar med hörselnedsättning. Deltagarna kom till en början från Stockholms- och Uppsalaområdet men ryktet om nätverket spreds snabbt till andra delar av Sverige och det växer fortfarande. Det är ett forum där hörselpedagoger och närliggande yrkesgrupper träffas på Teams en till två gånger per termin. Johan planerar träffarna som brukar innehålla föreläsningar, gruppdiskussioner, tips och erfarenhetsutbyte.

Han ser förväntansfull ut inför kommande träff där det bland annat kommer att medverka två utredare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, berätta om sin rapport kring just att stärka ordförrådet hos barn med nedsatt hörsel.

– Det är så roligt att vi kan ses så här trots långa avstånd. Vi har mycket att lära av varandra.

När han fick ett samtal från Spaf, Svenska pedagogiska audiologiska föreningen, för tre år sedan trodde han först han skulle få kritik för att han startat nätverket. Men i stället fick han besked om att han tilldelades föreningens utmärkelse.

– Jag blev verkligen förvånad. Det var en glad överraskning och ett kvitto på att jag gör ett bra jobb.

Han vill fortsätta strida för att skolan ska vara bra för alla och han vill skrota normer och förlegade uttryck som särskiljer individer från gruppen. En enkel sak som att tänka på vilka ord man använder kan göra stor skillnad, säger han och ger som exempel de i detta sammanhang vanliga orden inkluderad respektive integrerad. Johan tycker illa om att de används för att beskriva elevers skolgång.

– Det är aldrig barn eller elever med hörselnedsättning som själva säger att de är inkluderade, det är bara omgivningen som säger så. Om ”Olle”, han som råkar vara hörande, skulle ingen säga om att han var inkluderad eller integrerad i skolan. Alla är barn eller elever oavsett hörsel och syn, och alla ska kunna vara med. Det är verksamhetens förbannade skyldighet att se till.

– Många utbildningsförvaltningar ger stöd endast till kommunala verksamheter, och alltså inte till fristående verksamheter. Här sticker Haninge ut igen på ett positivt sätt och min funktion täcker alla utbildningsverksamheter.

Som vuxen har han befriat sig från omgivningens krav att höra allt – och ändå hör han bättre än någonsin.

– Jag har haft CI i drygt 15 år och är helnöjd. Att ta på dem, jämfört med hörapparater som jag hade i 40 år, är som att få på sig formel 1-bilar jämfört med folkabubblor som jag tyckte att hörapparaterna kunde liknas vid. Det är fantastiskt, säger han.

Inför första operationen hade läkaren sagt att det kunde vara svårt att lära sig höra med CI.

– Men det gick över förväntan. Två månader efter inkopplingen hörde jag tal utan problem och sen har det bara blivit bättre. Andra örat opererades tre år senare och resultatet av den operationen och inkopplingen blev ännu bättre.

Hans familj märker också skillnad.

– Jag tar nämligen ofta av mig dem när jag är hemma. Hörapparaterna hade jag alltid på.

– Jag tycker det är skönt att bestämma helt själv när jag vill höra och vad, för att jag vet att när jag vill höra så hör jag riktigt bra, för att vara jag.

Tar av sina CI gör han också när han badar. Johan älskar vatten, att bada och simma får honom att må bra. Efter intervjun med Auris ska han besöka Landskronas helt nya kallbadhus och han ser fram emot ett uppfriskande bad i Öresund i november.

Johan och Mats är ofta i Landskrona och de har en lägenhet i staden för att kunna hälsa på Mats släkt som bor i trakterna och för att bada, gå på utställningar och göra utflykter i Skåne. – Min klasslärare i lågstadiet var från Ystad i Skåne. Hon berättade så underbara historier om hennes barndom att när jag inspirerad av henne som ung vuxen besökte Skåne många gånger. Sedan dess klappar mitt hjärta lite extra för allt skånskt, säger Johan.