Det är vanligt med heldagssammanträden vilket kräver en ansträngning som nog få normalhörande kan sätta sig in i hur svårt det är.
Det här är dagar där uppgiften är att lyssna från början till slut, med korta pauser för kaffe och småprat som man också förväntas uppfatta och delta i.
När får man hörselvila? Ofta inte alls. Det leder till något många inte ser: huvudvärk, utmattning och ibland migrän. Och ändå måste man orka vara närvarande, tänka klart, lägga fram yrkanden och fatta beslut som påverkar många människor.
Vi politiker får ofta höra från allmänheten att vi är dåliga på att lyssna. Jag brukar tänka att jag kanske inte kan skylla på min hörselnedsättning där men den gör i alla fall att jag tar lyssnandet på största allvar. För mig är det inte bara en demokratisk dygd, utan en ren arbetsinsats. Och samtidigt lider jag av ”duktig flicka-syndromet”. En vilja att göra rätt, prestera och inte missa något och som gör att jag anstränger mig ännu mer för att höra.
Det finns en talarlista och man avbryter inte varandra.
Samtidigt finns det något fint i den politiska strukturen. Sammanträden har en tydlighet. En dagordning. En ordförande som fördelar ordet. Det finns en talarlista och man avbryter inte varandra. Ibland blir politiken som mest tillgänglig och tydlig just där, i ordningen som skapas kring samtalet.
Och så finns ett annat rum där jag ständigt tränar samma sak: att försöka höra, förstå och vara närvarande. Det är i hemmet.
Jag är självstående mamma till en son som är drygt 1,5 år. Där finns ingen dagordning, ingen talarlista och inga mikrofoner. Bara ett litet barn med sitt eget språk som är fullt av ljud, uttryck och meningar som ibland går att förstå, ibland inte alls.
Jag får anstränga mig på ett annat sätt där. Lyssna med hela mig. Gissa, tolka, försöka igen. Ibland lyckas jag, ibland inte. Och han väntar inte. Han går vidare ändå, trygg i sin egen kommunikation.
När jag tänker på det, politiken och hemmalivet, blir det tydligt för mig att de båda världarna egentligen i grunden handlar om samma sak: att försöka nå fram till varandra. Att det är där det viktiga finns. I ansträngningen att faktiskt vilja förstå, även när det inte går helt smidigt. I politiken, runt sammanträdesborden, och hemma på vardagsrumsgolvet med min son.
För i båda världarna finns samma drivkraft: viljan att nå fram trots allt som ibland står i vägen. Och kanske är det just den viljan som gör skillnad på riktigt.