Folk i allmänhet tror att jag hör dem, vilket är helt fel. Häromdagen var jag och min dotter på stranden då det kom ett en man och en kvinna gåendes. Jag hade inte hört något, men han hade rört läpparna lite och tittade envist på mig. Anade oråd. Jag får väl lätta upp den spända stämningen mellan oss, och sa: ”Förlåt, du sade något?” De hade tappat sina nycklar och undrade om vi hade sett dem i sanden någonstans…
Människor vill att jag ska se och höra dem. För att vara tydlig brukar jag säga; ”Jag har två hörapparater”. Då tänker många att de måste ta i ordentligt med rösten. Det är mycket bättre än att säga; ”Kan du prata högre?” Folk bli så oförklarligt provocerade om det ens antyds att de har en låg röst.
Det har inte alltid varit glasklart. Tyvärr har jag fått höra att jag inte skulle kunna ”arbeta med människor” av en välmenande hörselpedagog. Att jag var ”annorlunda” av taskiga jämnåriga.
Jag arbetar som lärare idag. Med elever i den bästa åldern som jag ser det. Tonåringarna vill verkligen att jag ska se och höra dem. Deras behov att bli hörda går liksom om mitt problem att inte höra med hästlängder. Jag ber dem att upprepa, och det gör de så gärna. Man har pondus att använda sig av som hörselskadad lärare. Det är jag som ska leda och skapa en bra studiero och det gagnar alla. Det är nog inte lika lätt att säga till vuxna kolleger i ett kontorslandskap att prata tystare?
I höstas började jag på en ny skola och fick 200 nya elever att lära känna. Häromdagen hade jag en årskurs sju och det blev högljudda diskussioner. ”Men alla måste prata en och en, för jag har ju hörapparater”. ”Va, har du, de syns ju inte”. ”Men det har jag ju berättat första lektionen”. Man får bjuda på det. Så jag har undervisat elever en hel termin utan att de märkt att deras lärare hör superdåligt! Jag lyckades helt enkelt lära dem prata med mig, på mitt sätt, utan att de tänkt på det.