Susanna Ahlström låg två veckor på sjukhus och hade stora problem med att förstå personalen när de bar munskydd.
Så kan vårdpersonal underlätta för hörselskadade
- Vänd dig alltid mot den du talar med. Patienten måste kunna se ditt ansikte och din mun tydligt och belysningen är viktig.
- Tänk på att en person som hör dåligt kan behöva extra tanketid för att bearbeta informationen då det kräver mycket arbetsminne att ens uppfatta det som sägs.
- Ha telefonnummer till tolkcentralen så att det snabbt går att beställa skrivtolk, teckenspråkstolk eller dövblindtolk.
- All viktig talad information ska också kunna ges skriftligt.
- Lär dig grunderna för hur en hörapparat fungerar.
- Skaffa en samtalsförstärkare till varje avdelning och lär dig den.
- Kuratorer, psykologer, talpedagoger, arbetsterapeuter och fysioterapeuter behöver ha utrustning, till exempel samtalsförstärkare eller mikrofon och teleslinga, för att kunna föra samtal med patienter som har nedsatt hörsel.
- Se över ljudmiljön på din avdelning.
Källa: Hörsellinjen
Susanna Ahlström som bor i Linköping och är engagerad i HRF både lokalt och på riksnivå var ute och gick med hunden när hon plötsligt snavade och bröt ankeln på två ställen. Hon fick hjälp att larma ambulansen och fördes till sjukhus, där alla munskydd ställde till det under de två veckornas kommande sjukhusvistelse.
– Nästan varje gång någon kom in i rummet fick jag köra samma harang: Be dem backa två steg och ta av munskyddet. Jag hade önskat att de hade satt upp en lapp på dörren så jag sluppit säga till varje gång, säger hon.
Det är inte första gången Susanna ligger på sjukhus och en viktig sak för henne vid operationer har varit att behålla hörapparaterna på under operationen, vilket hon fått. Särskilt i de fall hon sövts och dessutom inte fått bära glasögon av hygienskäl.
– Det känns obehagligt att vakna upp utan hörapparat och dessutom inte se något. Hur ska personalen veta om jag inte hör dem på grund av min hörselnedsättning eller på grund av att jag inte mår bra? säger hon.
Att ha Menières sjukdom, som bland annat kan orsaka karusellyrsel, försvårar också Susannas sjukhusvistelser eftersom hon är rädd att få en attack i samband med ingrepp.
– Första gången jag skulle opereras skrev jag ett brev till personalen där jag uttryckte min oro, det var bra, säger hon.
Användandet av munskydd har exploderat i vården under pandemin, och trots att vårdpersonal nu egentligen inte behöver ha munskydd annat än vid patientnära kontakt fortsätter många att ha dem på sig.
Susanne Armstrongs mamma Gunnel Stålarm är 87 år och har omfattande hörselnedsättning sedan två års ålder och numera CI. Hon hamnade på sjukhus i december och hade stora problem att förstå personalen.
– De kunde inte hantera hörapparaten och munskydden gjorde läppläsning omöjlig, säger Susanne Amstrong.
Dessutom fick Susanne inte besöka sin mamma, på grund av Covid-19.
– Personalen sa att hon var ledsen och nedstämd, nästan deprimerad, men ändå kunde de inte göra undantag för mig att få komma och lära personalen hur hörapparaten ska hanteras och vara ”tolk”. Detta tog hårt på mamma! säger hon.
Tove Lagerqvist är hörselskadad och när hon födde sin dotter för sex år sedan hade hon skrivit ett brev till personalen där hon berättade om hörselnedsättningen och vad de behövde tänka på, men hon hade ändå inte förstått hur jobbigt det skulle bli att inte höra personalen.
Hon hade svårt att kommunicera med barnmorskan som oftast var vid hennes fotända. När hon skulle krysta trodde hon flera gånger att dottern redan var ute och när sugklocka till sist behövdes förstod hon inte riktigt att detta hände. Även vid påföljande möten med läkare hade hon svårt att höra.
– Sjuksköterskorna och undersköterskorna tog hand om mig så bra, men det var som att i den mer akuta vården glömdes min hörsel bort. Jag hade nog behövt en skylt om halsen där det stod: Jag hör inte alls! Att föda barn är ju den ultimata kontrollförlusten och att inte höra något gjorde det bara värre.
Hanna Pålsson i Malmö är läkare med grav hörselnedsättning. Hon har tidigare jobbat på sjukhus och nu på vårdcentral. Hon tycker att kollegernas förståelse för hörselfrågor är ganska liten.
Vårdpersonal har ingen särskild utbildning kring funktionsvariationer och det de lär sig om hörselskador är främst rent medicinskt under sin grundutbildning.
– Till äldre är många medvetna om att prata tydligt, riktat mot patienten och högre. En del glömmer dock att rikta sig mot patienten och inte dölja ansiktet, när de inte måste ha munskydd. Många inte är så medvetna om att det även finns yngre med hörselnedsättning, säger hon.
När det gäller teckenspråkiga döva tror många att det går bra att enbart skriva eller prata tydligt till dem.
– Många känner inte till att döva har svenska som andraspråk och att det kan vara svårt med skriftlig kommunikation. De vet inte heller hur viktigt det är med teckenspråkstolk. Och i en hel del journaler används fortfarande ordet ”dövstum”, säger Hanna Pålsson.
Men de flesta som jobbar inom vården vill gärna hjälpa till och är tillmötesgående, menar hon.
– Oftast informerar patienten själv om hur de vill ha det och då tillmötesgås det.
Hanna Franzén är undersköterska på ett resursteam i Lund som besöker många vårdavdelningar. Hon har själv neurofibromatos – en diagnos som ofta ger hörselnedsättning.
– Vi får oftast bara till oss att personen är hörselskadad och om vi ska prata i höger eller vänster öra. Det resulterar i att personal ofta skriker i örat, säger hon.
Viss personal verkar ha svårt att förstå vad en hörselskada innebär, att ingen är dum eller otrevlig utan bara inte hör.
– Vården idag är otroligt stressad och personalen har ofta inte tid med en alternativ kommunikation. Ofta tänker personalen inte heller på att ljud runt om kan vara väldigt störande, säger hon.
Det viktigaste hon tycker att vårdpersonal ska tänka på är att se till att miljön är lugn och tyst, att ta god tid på sig och att se till att all information finns att ge skriftligt.
– Har personen hjälpmedel, se till att man använder dem och det är också väldigt viktigt att vara tillmötesgående och hitta alternativa vägar i kommunikationen och dubbelkolla så att informationen har kommit fram, säger hon.