Hon väver bilder och romaner

Rose Tillberg Mattsson har arbetat som lärare i hela sitt liv. I samband med att hon för drygt 15 år sedan bytte arbetsplats fick hon göra en hälsoundersökning. Den visade att hon har nedsatt hörsel och behövde hörapparater.

– Jag märkte nog att min hörsel försämrades under åren på grundskolan, men jag trodde inte att det var så dåligt som det var. Det var lite av en chock att jag behövde hörapparater, berättar hon.

Plötsligt förstod hon varför hon börjat undvika socialt umgänge.

– Jag hör inte vad folk säger när man är flera i ett rum. Att sitta på en middag och försöka höra vad folk pratade om var otroligt jobbigt. Jag var helt slut efteråt.

– Kanske har mina hobbyer varit en flykt in i något. Jag väver bilder till utställningar och skriver böcker. Alltså ensamarbete. Med bilderna i textil och karaktärerna i böckerna och novellerna har jag så otroligt roligt. Jag håller gärna i presentationer, berättar om textilierna och om mina böcker. Då är det på mina premisser.

Hobby, det är alltså så hon ser både på sitt skrivande och konstnärskap, som hon ägnar sig åt när hon är ledig från jobbet som lärare. En del skulle nog kalla det mer än hobby. Bland annat har hon nyligen gett ut sista delen i trilogin om Hotelldirektören, den tredje romanen på lika många år. Och hon väver för fullt för kommande utställning på Vadstena konsthall. Temat på utställningen är ”Drottningar”.

Men vi börjar med hörselnedsättningen:

När den upptäcktes gjordes en omfattande undersökning för att försöka ta reda på orsaken – ärftlig eller orsakad av yttre faktorer. Rose kollade i släkten men hittade ingen annan med nedsatt hörsel, däremot arbetade hon i bullrig miljö under alla år som textillärare i grundskolan och hon tror själv att det är en arbetsskada.

– Det var ett ständigt skrap och skramlande av stolar med ben av metall. Och det var oväsen i korridorer och matsal, skrik och rop på skolgården. Det fanns inga akustikanpassningar eller avskärmningar någonstans, korridorerna hade stenväggar, sorlet kunde vara enormt. Även i de arbetsrum som fanns för lärare var det bullrigt, öronen fick aldrig vila från ljud. Efteråt har jag insett att det var skadligt, men det var inget jag tänkte på då och ljudmiljön var ingen stor fråga på personalmöten, berättar hon.

Trots en viss motvilja skaffade hon hörapparater och började använda dem direkt.

– Jag fick bra hjälp, audionomen förklarade att det kan vara svårt att vänja sig vid dem och att jag inte skulle ge upp även om det var jobbigt. Jag har bytt modell några gånger och jag har alltid fått ett proffsigt bemötande på mottagningen i Norrtälje. Jag blir kallad för hörselundersökning kanske vartannat år och utöver det behöver jag ibland besöka audionomen för koll av hörapparaterna eller om det blivit irriterat i hörselgångarna.

Rose har även tinnitus men lyckas hantera ljudet.

– Det är ju där men jag bestämde mig för att inte låta det påverka mig.

I samma veva som Rose fick hörapparater började hon det nya jobbet som gymnasielärare och det var nog tur för där var ljudmiljön betydligt bättre. På gymnasieskolan där hon nu jobbar är det dämpande material på golven, möbler i trä, gardiner och andra textilier och så är det mindre grupper.

– Jag tror inte att jag kunnat arbeta i grundskolan med hörapparater, säger hon.

Rose har en arbetsledande roll och för att underlätta kommunikationen vid möten och medarbetarsamtal har hon extra hjälpmedel i form av konferenssystem. Det tycker hon fungerar utmärkt.

Hon undervisar i svenska och textil design på yrkesgymnasiet som har tio yrkesutbildningar.

Lite extra spring i klassrummen kan det bli på grund av hörselskadan.

– Jag hör ju inte varifrån ljuden kommer. Det kan leda till lite roliga situationer, till exempel om jag springer till fel del av klassrummet – och det är verkligen rakt motsatta hållet – när en elev ropar på hjälp.

Rose bjuder gärna på skratten när det blir fel, hon vill vara öppen med sin funktionsnedsättning.

Om hon märker att någon elev verkar ha nedsatt hörsel utan att berätta om det så är hon försiktig med vad hon säger.

– Det är känsligt i den åldern men om jag säger att jag hör dåligt så kan det underlätta för dem att också berätta. För övrigt kan jag bara vara noga med att prata tydligt, alltid vara vänd mot eleverna och kolla att de har uppfattat det som sägs.

Hon vet av egen erfarenhet att det är lätt att bli sårad. Innan hennes hörselskada konstaterades råkade hon ut för en händelse där hon tog illa vid sig.

– Det var en kollega som skulle berätta något men jag lyckades inte höra vad han sa så jag ursäktade mig och sa att jag nog hör dåligt. Kollegan blev då irriterad och fräste att jag minsann inte lyssnade ordentligt. Det gjorde ont att få den kommentaren, säger hon. Försämrad hörsel är också förknippat med en del ilska.

Händelsen inträffade för 20 år sedan och Rose förstår att hörseln varit försämrad under många år innan hon fick hjälp. Hon minns att hon ofta fick anstränga sig till det yttersta för att uppfatta, särskilt när någon pratade på avstånd.

De första orden i ett samtal är viktiga. Det är då jag lyssnar in mig på rösten

– Man skaffar strategier. För mig är de första orden i ett samtal viktiga. Det är då jag lyssnar in mig på rösten och tonläget.

Med hörapparaterna och extra mikrofonsystem hänger hon med men hon skulle önska att omgivningen förstod bättre hur det är.

– En del verkar tro att hörapparaterna ger normal hörsel, men så är det inte. Även om jag har hörapparater så hör jag bara cirka 80 procent i ett taluppfattningstest. Och det är i bra ljudmiljö –  om det är buller så hör jag sämre.

– Jag vill också att alla ska veta att det inte hjälper att skruva upp volymen.

Rose växte upp i Hallstavik med sin unga mamma, biologiska pappan förvann tidigt ur bilden och dog. Hon bodde till stor del hos sin mormor och morfar. Mormodern var sömmerska och tog emot kunder för mått och ändringar. Rose fick då lyssna på deras berättelser.

– Att stå blottad i underkläderna medan en sömmerska håller på och nålar skapar ett särskilt förtroende och öppnar för samtal. Jag tyckte mycket om att lyssna på deras berättelser, de var roliga, starka och imponerande kvinnor. Hallstavik på den tiden var en utpräglad bruksort. Kvinnorna var de som höll samman alltihop.

Det var där och då som hennes intresse för människor väcktes – och för sömnad får man förmoda, för när Rose var 16 år valde hon beklädnadstekniskt linje på St. Görans gymnasium. Skolan ligger i Stockholm så Rose flyttade dit.

– Jag blev tidigt självständig. Redan vid 12 års ålder började jag tjäna egna pengar genom att sitta barnvakt och under utbildningen drygade jag ut kassan genom att sy gardiner och göra ändringar på kläder. Jag trivdes bra i Stockholm, fick fina vänner som jag var hos på helgerna.

Efter Stockholm gick hon en termin i vävnadskunskap i Göteborg och därefter ett år i Skara. Efter 3,5 års textilutbildning pluggade hon på folkhögskola i Malung för att komplettera gymnasiebetygen inför lärarhögskolan. Hon tog examen som textillärare 1985, och kompletterade med behörighet i svenska för grundskola och gymnasium. Senare har hon även läst speciallärarutbildning.

Lusten att skriva hade hon redan som barn.

– Jag skrev berättelser som jag läste upp i klassen. Jag och en kompis gjorde tecknade serier i mellanstadiet, vi skrev och ritade. Vi hade ingen skrivmaskin så på högstadiet hyrde jag en, det var ganska dyrt, jag tror den kostade 50 kronor i månaden, och i gengäld skolkade jag en del för jag ville skriva så mycket som möjligt på den, säger hon och skrattar.

Hon hade inga planer på att bli författare utan skrev mest för sin egen skull.

– Sen tog textilen överhand och så kom familj, hus och jobb.

När barnen började bli större ville Rose ta upp skrivandet igen. Hon anmälde sig till en kurs på Skrivarakademien i Stockholm. Det blev starten på hennes tredje karriär, eller andra hobby.

– Det var så roligt att skriva, få och ge feedback på texter, diskutera. Vi var en grupp som fortfarande träffas regelbundet – inte nu under pandemin förstås – men annars ses vi några gånger om året. Vi kallar oss Tantolundsgruppen eftersom kurslokalen låg vid Tantolunden. Vi träffas och läser det vi skrivit. Utan Tantolundsgruppen hade det inte blivit några böcker av mig, säger Rose.

Hon minns när hon för första gången var på Bokmässan i Göteborg som författare. En av hennes noveller var med i en antologi och hon satt i förlagets monter och signerade böcker.

– Det kändes overkligt att jag var där bland alla kända författare.

Skrivandet tog fart och framgångarna med noveller gav blodad tand. Kanske skulle hon våga ge sig på en roman? I en uppgift på skrivarkursen hade hon skildrat sin farmor som var en kvinna som stack ut från mängden i det lilla brukssamhället. Farmodern kom som barnhemsbarn till en familj i Hallstavik och hon blev så småningom ägare till det anrika hotellet i Häverödal. Rose hade inte träffat sin farmor som flyttat från orten många år tidigare och visste i stort sett inget alls om henne. I 30-årsåldern blev ville Rose veta mer om sin pappa så hon tog reda på den gamla kvinnans telefonnummer och ringde.

– Det var ett märkligt samtal. Hon verkade inte alls glad över att jag tog kontakt och ville inte berätta om min pappa. Hon berättade däremot om sin egen barndom. Men det var allt, något annat ville hon inte säga. Det är alltså enda gången jag pratat med henne, men jag har letat fram mycket information på egen hand och funnit att hennes liv var ovanligt och händelserikt.

Rose var först tveksam till att utveckla historien om sin farmor, Beatrice eller Bebe, som hon heter i böckerna, men de andra i skrivargruppen uppmuntrade henne.

– De älskade karaktären och ville veta mer. Och efterhand kom jag också att tycka om henne, säger Rose och ler.

Tre böcker har det nu blivit om Bebe och nu när bok nummer tre är ute så märks det att Rose saknar personerna i berättelsen.

– Jag spånar nu på en fjärde bok, där Lisen, en av de unga kvinnorna som arbetar på hotellet, är huvudperson, avslöjar hon.