En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 2 • 2021

Man vet aldrig när kåporna behövs

Nu senast på hälsokontrollen konstaterade en glad sköterska att jag numera har nedsatt hörsel, lite mer på vänster sida, men jodå, jag hörde rejält sämre. Men det är inget att blir överraskad av, sa hon, det hör ihop med ditt jobb.

Jag är byggnadsarbetare, och det här är alltså en ingående del, ungefär som dåliga knän, snack-om-att-det-var-bättre-förr och rödbrusigt ansikte. Och att vi pratar väldigt högt. För det gör vi – i den ljudmiljö vi ofta finns duger inte samtalston.
Man skriker, ryter, vrålar åt varandra medan nån sammanbitet matar sig genom en betongvägg för att göra ett hål som redan borde ha varit där.
I det rummet, just då, har alla säkert nån typ av hörselskydd, utom Arne då, för han har aldrig haft det, och han tänker inte börja nu heller.
Det är så vi har det. Det är ett rackarns tjat om ögonskydd och hjälm och varselkläder och skyddsskor – men att alla ska använda hörselskydd? Nä, det måste man få bestämma själv. Det skulle vara integritetskränkande, sa en platschef vid ett tillfälle. Jag stirrade en del på honom – men han var en Arne, före detta hantverkare själv, och en som vrålade när han pratade.
Just den där oviljan att ta itu med ljudnivåer och hörselskydd i vår bransch är lite märklig, eftersom så många faktiskt blir drabbade. Även vi som ändå försökt vara noga; under många år köpte jag egna skydd, och karvade på hjälmen för att de skulle få plats (fortfarande säljs hjälmar utan fästen för hörselkåpor).
För man vet aldrig när man behöver dem. I bästa fall är det nån som vrålar att det kommer skjutas med bultpistol i stål (det är en redig, skarp smäll). I sämsta fall börjar nån skjuta utan att förvarna, och då blir det irriterad stämning ett tag med mycket höga röster.
För det finns så många ställen där man kan få hörselskador på ett bygge – det är ytterst sällan det är så där lugnt och fint och avspänt fnissigt som i de där tv-programmen där de bygger om hos folk.
Under tre månader gick jag bredvid pålkranar som matade på hela dagarna. Det var som en minimalistisk dov jordbävning dagarna igenom, men då hade man hörselkåporna på hela tiden, trots att det var trettio grader varmt.
Det är värre när nån börjar kapa metall på andra sidan en gipsvägg, och man kanske inte ens har kåporna i närheten – då blir det fingrarna i öronen, och sen ett irriterat högljutt samtal igen.
Vi borde naturligtvis prata mer om det här, se till att även arbetsledningens och besökares hjälmar har hörselkåpor.
Favoriten är när en kollega med borrhammare skrämde ut en besökande politikerdelegation från en kåk genom att borra genom plåtreglar (det låter hemskt) och man når lätt 110 decibel med en sån. Eller värre. Och besökarna hade bara hjälmar, inga hörselkåpor.
Men än så länge är inte hörselmiljön prioriterad på skyddsronderna, där annars det värsta jag vet är när nån i ledningen säger att det där måste man få bestämma själv.
För varför är det viktigt med ögon och händer, men inte med öron?
Om krönikören: Calle Fridén är byggnadsarbetare, debattglad och krönikör i bland annat Arbetet och Dagens Samhälle.
Nominerad till Årets krönikör 2012.