En del av Hörselskadades Riksförbund

Teknik Nummer 1 • 2020

Slingrig väg mot självständigare liv

Självkörande bilar kan bli en revolution för personer med dövblindhet som vill färdas på egen hand. Men vad krävs för att de ska våga sätta sig i bilarna? Parivash Ranjbar, forskare vid Institutionen för hälsovetenskaper på Örebro Universitet och Audiologiskt forskningscentrum i Örebro, tar reda på i samarbete med forskningsinstitutet Rise.

I framtiden ska självkörande fordon kunna navigera fram i trafiken. Foto: Mostphotos

Sedan Parivash Ranjbar och Rise för ett år sedan fick en miljon kronor i anslag av Vinnova, Drive Sweden för att utveckla lösningar som kan göra det möjligt för målgruppen personer med dövhet, blindhet och dövblindhet att använda självkörande bilar har teamet kartlagt vilka behov målgruppen har vid bilfärder i så kallade ”autonoma” fordon.

– Det som kommit fram är förstås att man först och främst vill kunna hitta till bilen. Under färden behöver man ha koll på var bilen är och veta varför den stannar eller tar en annan väg. Man vill också vara säker på att man kommer till rätt ställe. Redan i dag händer det att taxibilar släpper av någon på fel ställe och en sådan miss kan i värsta fall innebära att en dövblind går vilse, säger Parivash Ranjbar.

Parivash Ranjbar.

Parivash Ranjbar är undersköterska och har vidareutbildat sig till dataingenjör. Nu kombinerar hon sin passion för vård och teknik.

Till sin hjälp i bilprojektet har Parivash förutom Rise kompetens och kontakter även många års egen erfarenhet av att forska om hjälpmedel där man använder taktila lösningar, alltså att mottagarens känsel används för att ta emot information.

Nästa steg i projektet är att ta reda på hur problemen kring dövblindas utmaningar ska lösas.

– Bilen måste anpassas. Vi kommer att utveckla appar och andra medel som taktilt delger personer med dövblindhet den information som personer med fungerande hörsel och syn kan ta emot via en display, säger Parivash Ranjbar.

Nu pågår försök med självkörande fordon för personer med dövblindhet.
Illustration: Christina Andersson

Parivash Ranjbar har redan utvecklat signalmottagning och algoritmer för lösningar som gör det möjligt för dövblinda att till exempel ta emot mobilnotiser via punktskrift till huden, att rida med hjälp av tränarinstruktioner via vibrationer och att uppleva musik via vibrationer.

Hon har också startat ett företag där hennes forskningsresultat kan säljas som verkliga produkter. Än så länge finns de flesta lösningarna enbart i form av prototyper, men två har blivit CE-märkta och kan förskrivas.

– Universitetet kan inte ta fram produkter som vi säljer, det måste ett företag göra, så tillsammans med mina två forskarkolleger startade jag företaget Pariception AB, berättar hon.

Andra hjälpmedel av Parivash

  1. Tidsuppfattning (Distime). Mobilapp för bättre känsla för tid.
  2. Omgivningsuppfattning (Monitor). Omvandlar ljud till vibrationer i en kapsel på huden, gör att användaren kan uppfatta sin omgivning.
  3. För ridning och andra aktiviteter (Ready-Ride, Ready-Move). Sändare och mottagare, som kommunicerar via bluetooth. Finns även liknande wifi-lösning.
  4. Musiklyssning (Good Vibrations). Gör det möjligt att ta del av musik via vibratorer.
  5. Meddelandemottagning (VibroBraille9). Mobiltelefonen placeras i en hållare där en signalgenerator och en vibratorplatta gör om mobilmeddelanden till punktskrift.

Hon säger att flera hört av sig till henne och vill köpa aktier i företaget, men hon vill inte ge förväntningar om stora vinster.

– Ingen kommer bli rik på de här produkterna, men telefonen uppfanns ju av Alexander Graham Bell som ett hjälpmedel för hörselskadade att kommunicera, så man vet aldrig, säger hon och skrattar.

I dag är dock drivkraften för hennes företag främst att få ut produkterna på marknaden så att dövblinda får möjlighet till bättre hjälpmedel.

Den stora utmaningen med att ta fram denna typ av hjälpmedel ligger inte i algoritmer och teknik utan att få till en användarvänlig produkt, som verkligen används.

Hennes forskning hade inte varit möjlig om hon inte haft möjlighet att samarbeta med personer ur målgruppen.

– De är oumbärliga för mig, det är från dem jag får idéer och det är de som kan testa produkterna. Vi gör verkligen projekten ihop, säger hon.

 

Möjliga framtida användare

Frida Ingham har varit med i arbetet kring Parivash Ranjbars produkter. Hon tycker det är mycket positivt att tillgänglighetspektivet utforskas redan innan självkörande bilar finns på marknaden.

Hon har den ovanliga sjukdomen PHARC och har därför dövblindhet och rörelsesvårigheter. För att hon ska kunna använda en självkörande bil har hon en del krav.

Frida Ingham.

– Jag måste hitta bilen, hitta dörren, flytta mig från rullstolen till bilsätet och få in min rullstol i bagageluckan. Sedan skulle tekniken behöva kunna anpassas till mina funktionsförmågor, säger hon.

Frida vill framhålla att självkörande bilar aldrig kan ersätta personliga assistans.

Anne Maj Magnström är döv sedan födseln och nästan helt blind. Hon har använt Parivash Ranjbars tekniska lösning Ready-Ride för ridning och varit väldigt nöjd med den. Anne-Majs instruktör använder då en dosa med fyra knappar som skickar en signal via bluetooth till vibratorerna. Tillsammans bestämmer Anne-Maj och instruktören vad vibrationerna ska betyda så att Anne-Maj känner i vilken riktning hon ska rida.

Anne Maj Magnström.

– Tidigare tog jag ridlektioner i grupp med tolk, men när synen blev sämre kunde jag inte fortsätta så då slutade jag, men tack vare Ready Ride började jag rida igen, säger hon.

Vilken nytta hon skulle ha av en självkörande bil anpassade för dövblindhet vet hon inte riktigt.
– Om jag ska ta mig till affären behöver jag ändå ha med en personlig assistent för att klara att handla mat, men om jag ska åka till ridskolan skulle det kunna fungera att ta sig dit med en självkörande bil, säger hon.