"Jag förlorade både jobbet och ett sinne"

För drygt 25 år sedan upptäckte Kerstin Persson Bertheaud, 71, att vänner och arbetskamrater plötsligt började tala allt tystare.

– Varför kan dom inte prata ur skägget, tänkte jag. Det dröjde ett tag innan jag fattade att det var min hörsel som försämrades väldigt snabbt. 

 

Kerstin placerar en hatt på hattstocken, som hon övertog efter sin mamma som var modist och drev hattaffär i 28 år.
Anna M Lönedal
Kerstin Persson Bertheaud.
Anna M Lönedal
Anna M Lönedal
Anna M Lönedal

Kerstin Persson Berteaud

Ålder: 71 år.

Bor: Gössäter, Götene.

Familj: Änka, en äldre syster.

Intressen: Träffa vänner, laga mat, trädgården, vara ute i naturen, läsa.

Yrke: Pensionär, utbildad lärare, tillverkar hattar som hobby.

HRF: Medlem i föreningen Lidköping–Götene och sitter med i det regionala tolkrådet samt i brukarrådet för Västra Götaland.

Publicerad i Nummer 5 · 2018

Kerstin Persson Bertheaud, 71, bor i Gössäter som ligger vid foten av Kinnekulle, ”det blommande berget”, öster om Vänern. Hon hämtar mig vid tågstationen Forshem. Station är kanske lite mycket sagt, men tåget stannar om man trycker på stoppknappen.

På vägen till Kerstins hus åker vi förbi kyrkan i Forshem, den som Arn lät bygga enligt Jan Guillous tempelriddarromaner. Huset där Kerstin bor har en ganska stor tomt och ett tiotal liknande hus ligger i närområdet.

– Jag är nog den enda här som inte har robotgräsklippare, tomten har lite för stor höjdskillnad så det skulle inte fungera. Men jag är tacksam för att många av mina grannar har det, då slipper jag höra ljud från gräsklippare. Att jag är väldigt ljudkänslig var en av orsakerna till att jag flyttade till landet, säger hon. När hon använder sin motorgräsklippare stänger hon bara av sitt cochlea­implantat, CI. Implantatet har hon haft cirka tio år nu.

– Jag fick vänta länge för att jag enligt mätningarna inte hörde tillräckligt dåligt. Men eftersom jag samtidigt är ljudkänslig kunde jag inte ha tillräckligt hög förstärkning på hörapparaten för att höra.

– Till slut insåg läkarna det, men sedan dröjde det ändå lång tid och det blev flera utredningar innan jag fick CI. Jag hade länge en vanlig hörapparat på höger öra också, men nu har hörseln försämrats så mycket att jag är döv på det örat.

Kerstin hoppas att hon så småningom ska få ett implantat även på höger öra.

– Undersökningar har visat att jag skulle ha stor nytta av det, men hittills har jag fått nej.

Vi sitter på Kerstins inglasade veranda med dörrarna öppna. Ljudmiljön och temperaturen är behaglig. Hon kommer från Tidaholm, men utbildade sig till lärare i Skara. Hon säger att hon inte medvetet hade lärare som drömyrke, men att det kanske ändå inte var en slump.

– Andra har berättat att när jag var barn och vi lekte skola var det alltid jag som skulle vara fröken. Hon arbetade först med lågstadiebarn i Stockholm, bland annat med svenska för barn i enspråkiga jugoslaviska klasser, innan hon flyttade till Västergötland och arbetade som lärare för vuxna elever som kommit till Sverige från andra länder och pendlade då mellan flera olika kommuner.

Plötsligt var det svårt att hänga med. Jag blev ledsen och grät ofta.

I början av 1990-talet, då det var stor invandring från Balkan, var hon anställd av Statens Invandrarverk som handläggare på en flyktingförläggning i Mullsjö.

– Som handläggare var man flyktingens förlängda arm ut till samhället. Man hjälpte dem i deras asylärende men också med vardagliga problem som till exempel läkarkontakter och kommunplaceringar då de fått sitt uppehållstillstånd.

Kerstin trivdes länge med sitt arbete.

– Det var väldigt roliga år och särskilt arbetet med asylsökande kändes meningsfullt. De flesta var starkt motiverade att finna arbete och snabbt lära sig språket, att skapa sig ett nytt liv undan krigets fasor.1994 avvecklades förläggningen på grund av permanent uppehållstillstånd för de flesta asylsökande från Balkan.

I mitten av 1990-talet började Kerstin tycka att folk pratade väldigt tyst. Till slut remitterades hon till hörselvården och fick hörapparat på det öra där hon hörde sämst.

– Sedan började hörseln försämras även på det andra örat, allt gick ganska fort. Jag vet inte säkert vad hörselnedsättningen beror på. Jag har inte jobbat särskilt mycket i bullriga miljöer, eller råkat ut för andra höga ljud. Men jag vet att min morfar började höra dåligt när han var i 45-årsåldern, så det kan kanske vara någon gen från honom.

I samma veva hade Kerstin flyttat till Göteborg och börjat ett nytt jobb som lärare för vuxna elever. 

– Jag var tvungen att gå runt i klassrummet för att höra vad varje elev sa och det blev jobbigare och jobbigare.

– Länge tänkte jag ”Det här ska jag fixa”. Inte minst eftersom jag inte hade sagt något om att jag börjat höra dåligt när jag sökte jobbet. Men till slut orkade jag inte längre.

Omkring 2001 blev Kerstin sjukskriven och därefter arbetslös. Hörapparaterna som hjälpt henne i början räckte inte längre till.

– Det var inte nog med att jag förlorade mitt arbete, jag förlorade ett sinne också. Det påverkade mig som person. Jag har alltid varit social och utåtriktad, gillat att diskutera och umgås med vänner. Men plötsligt var det väldigt svårt att hänga med. Jag blev så himla ledsen och grät ofta. Kerstin tycker att hon oftast har fått bra stöd från hörselvården, till exempel har hon stolsslinga till tv:n, blinksignal till dörrklockan och ibland när hon har behövt hjälp med tekniskt stöd har en hörseltekniker kommit från Lidköping eller Skövde.

– När jag började höra dåligt fick jag en hel del hjälpmedel utan att behöva betala, bland annat en mikrofon kopplad till en FM-sändare. När jag träffade mina vänner fick det en positiv bieffekt; alla blev tvungna att prata en i taget och FM-sändaren fungerade som en stafettpinne från person till person. När jag någon gång inte hade varit med brukade dom nästa gång ofta säga: när du inte var här blev det ingen ordning, alla pratade i munnen på varandra. År 2003 kom Kerstin till Varvshistoriska föreningen i Göteborg för att testa sin hörsel på en mindre arbetsplats.

– Jag skulle vara där i tre veckor och min arbetsförmedlare uppmanade mig att föra dagboksanteckningar angående hörseln.

– Jag ombads där att hålla i ett projekt som gick ut på att intervjua kvinnor som arbetat inom varvsindustrin. Det var aldrig någon som brytt sig om att ta reda på hur deras arbetssituation hade varit och jag tyckte det verkade intressant.

Kerstin blev kvar i tre år och det resulterade i en bok: Kvinna på varvet – 25 kvinnor berättar om sina arbetsliv på en typiskt manlig arbetsplats. De flesta hade jobbat som kranförare eller svetsare.

– Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Även om jag intervjuade dem en och en så var det svårt ibland. Jag spelade in samtalen och sedan fick jag övertala min man att hjälpa till när jag inte kunde höra vad de hade sagt.

Men vartefter hörseln försämrades räckte hjälpmedlen ändå inte till. Kerstin blev aktuell för cochlea­implantat, men det dröjde flera år och många utredningar innan hon opererades 2008.

– I början var det jobbigt att vänja sig vid alla nya ljud och att allt låter annorlunda. Jag fick åka till sjukhuset många gånger för att justera ljudet. En av de svåraste sakerna var att acceptera ljudet av min egen röst.

Att tillverka hattar har blivit en väldigt rolig hobby.

Men hon är nöjd med resultatet och säger att hon inte skulle tveka att operera det andra örat om hon får möjlighet. Möjligheterna att höra blev bättre efter operationen, men Kerstin var fortfarande arbetslös. Kerstin konstaterar att hörselnedsättningen inte bara har haft negativa konsekvenser utan även lett till att hon har gjort saker som hon annars troligen inte skulle ha sysslat med.

– Till exempel att göra den där boken och att jag som en hobby började att tillverka hattar. Det har jag hållit på med i drygt tolv år nu. En annan sak som hörselnedsättningen har lett till är att Kerstin blev medlem i HRF.

När vi träffas har hon nyligen kommit tillbaka från en resa med HRF:s Skaraborgsdistrikt till Höga kusten.

– Jag tycker att det kan vara lite jobbigt att resa ensam när man inte kan vara säker på att höra allt. Förut reste jag även en del utomlands, men jag litar inte riktigt på hörseln när jag till exempel ska prata med någon på engelska.

Kerstin sitter med som representant för HRF i tolkrådet i Skaraborg.

– Jag blev vald till sekreterare där för två år sedan. Jag sitter också med i tolkverksamhetens regionala brukarråd för Västra Götaland.

Hon säger att hon tidigare inte kände till så mycket om tolkning.

– Det har varit en stor aha-upplevelse för mig att upptäcka hur många olika typer av tolkbehov det finns och att det faktiskt också finns stöd att få. – Jag bokar nu själv skrivtolkning om jag ska på något viktigt möte.

I mitten av 2000-talet upptäckte Kerstin av en slump en kurs på tillskärar­akademin i Göteborg som lärde ut hur man tillverkar hattar. – Jag anmälde mig och det har blivit en väldigt rolig hobby. Kanske låg det i blodet eftersom Kerstins mamma hade en hattaffär i 28 år.

– Jag hade tagit vara på den hattstock som hon använde för att spänna ut storleken på hattar, men jag trodde aldrig att jag skulle få användning för den.Hattstock med hatt.Hattstock med hatt.

Kerstin säljer sina egentillverkade hattar genom företaget Hattfrossa. Ibland reser hon även ut, till exempel till föreningar, och ordnar ”hattpartyn”, där hon även kåserar om hattmakeri.

– Jag gör aldrig två likadana. Tanken är att alla som köper en hatt av mig ska bli ensamma om den. I början gjorde jag bara för damer, men nu gör jag även hattar för herrar.

– Hattförsäljningen är inget som det går att försörja sig på. Men det har blivit ett sätt att komma ut och jag tycker det är roligt att hålla på med något kreativt. 

Annonser

view counter