Hon skapar pussel av mordgåtor

Författaren Marie Bengts debuterade i våras med ”En sax i hjärtat”, en pusseldeckare som utspelas i Småland 1957. Hon tror att hennes hörselnedsättning har betydelse i skrivandet eftersom den gör att hon skärper andra sinnen. 

Marie Bengts söker inspiration i 1950-talsmiljöer för uppföljaren till "En sax i hjärtat". Den nya bokens handling utspelar sig på Södermalm i Stockholm.
Peter Knutson
Peter Knutson

Marie Bengts

Ålder: 48 år.

Bor: Södermalm i Stockholm. Kommer från Risinge i Växjö kommun.

Familj: Särbon Micke. Mamma och bror i Småland.

Yrke: Författare. Tidigare fritids-pedagog och journalist.

Hobby: Läsa, resa, vandra.

Publicerad i Nummer 5 · 2017

Att öppna boken ”En sax i hjärtat” är som att åka in i en liten by i Småland i slutet av 1950-talet. Läsaren får bekanta sig med handlaren, smeden, lantbrukarna, spågumman, luffaren och alla de andra invånarna. Det går att känna doften av solvarma hallon, stekt fläsk och nygräddade vaniljhjärtan. Marie Bengts, själv född 1968, har ägnat åratal åt research för att kunna skildra samhället och tidsandan.

Huvudpersonen i boken, Hannah Lönn, återvänder till barndomens hemtrakter under några sensommarveckor för att hjälpa sin faster som stukat foten. Hannah är sömmerska och bor numera i Stockholm. Hennes nya Volkswagenbubbla, höga klackar, stora solglasögon och tjusiga klänningar väcker uppmärksamhet i byn.

Hon utmärker sig också genom att leva ensam och barnlös, helt av egen vilja. Dessutom röker hon cigaretter konstant, vilket betraktas som suspekt eftersom det bara är männen som röker i byn, och de blossar oftast pipa. Knappt har Hannah hunnit tvätta av sig resdammet förrän ett mord inträffar. Offret hittas på sitt köksgolv med en sax instucken i bröstkorgen. Jakten efter mördaren avslöjar att byborna har en hel del att dölja.

 

Det konstaterades att jag hörde dåligt och att det inte fanns något att göra åt det.

 

– Jag ville skriva en pusseldeckare, eftersom det är en genre som jag själv gillar väldigt mycket. Jag tycker att det skrivs alldeles för få pusseldeckare idag. Jag ville även skildra kvinnors liv, förklarar hon.

Liksom bokens Hannah, flyttade Marie Bengts från ett litet samhälle i Småland till Stockholm i unga år. Hon lever inte traditionellt familjeliv, hennes kille har sin lägenhet och hon har sin etta, som nu även är hennes arbetsplats. Där tar likheterna slut. Marie Bengts röker till exempel inte, i stället lägger hon diskret in snus under läppen.

Hon säger sig vara totalt ohändig med nål och tråd ”syslöjd var nog mitt sämsta ämne i skolan” och är inte mer modeintresserad än genomsnittet. Hon är dessutom uppväxt i en annan tid.

– Det var mycket att ta reda på och att tänka på när jag skrev. Vilka grönsaker man odlade, vad man åt och drack – det konsumerades mer alkohol än jag trodde. En sådan sak som att det var vänster­trafik behövde jag påminna mig om hela tiden. Jag har läst tjocka luntor med brottsutredningar från den tiden för att sätta mig in i polisens arbete.

När det gäller persongalleriet så är det genom att lyssna på sin mormors berättelser som Marie Bengts lärt känna karaktärerna. Skrock, vidskepelse och folktro formade tillvaron i stället för fakta och vetenskap.

– Det är läsare som hört av sig och sagt att skildringen stämmer precis med hur det var. Det gör mig glad att få veta.

Ett ämne som Marie tycker har varit svårt att göra research om var hur man pratade om sexualitet på landsorten på 1950-talet. Vilka ord som användes och i vilka sammanhang ämnet togs upp. Hur pratade man om mens till exempel?

– Många som jag frågade sa att mens var tabu att nämna. I handelsboden låg mensbindorna gömda bakom disken. En kvinna köpte inte bindor om det var män i butiken samtidigt. Expediten smusslade snabbt ner bindorna i en papperspåse så att ingen skulle se vad det var.

Marie Bengts har alltid skrivit, men det var alltså först i år, vid 48 års ålder, som hennes första bok kom ut. Innan dess har hon arbetat som journalist på Lärarförbundets tidningar och även frilansat en hel del. Men från början var det fritidspedagog hon utbildade sig till. Hörselnedsättningen upptäcktes när hon var fem år.

– Det konstaterades att jag hörde dåligt och att det inte fanns något att göra åt det.

Marie beskriver sin hörselkurva som ”hackig” och sluttande nedåt i de höga tonerna. Hon hör inte skillnad på f och s och har även svårt med vissa andra ljud. Rösten hos den som talar har stor betydelse för om hon ska höra. Vanligtvis har hon lättare för att uppfatta lite mörkare röster. Avläsning är ett viktigt stöd, liksom text.

– Svenska program och filmer kan jag inte uppfatta utan text, hur mycket jag än skruvar upp volymen.

 

I början kändes det som jag fått övernaturliga krafter.

 

För omgivningen kan det vara förbryllande att hon hör vissa saker väldigt bra, medan hon inte alls hör annat.

– Hemma i lägenheten hör jag till exempel om det passerar flygplan trots att de inte är nära, men märker inte om billarm tjuter nere på gatan. Marie fick alltså inte några hörselhjälpmedel som barn. När hon började skolan fick hon rådet att sitta längst fram i klassrummet.

– I låg- och mellanstadiet hade jag lärare som pratade högt och tydligt så jag hängde med bra på lektionerna, men i högstadiet och gymnasiet var det jobbigt med många olika lärare. Det hände att jag inte hörde frågan utan bara svarade något. Det jag missade på lektionerna fick jag läsa in på kvällarna. Som tur var gillade jag att vara hemma och läsa för så mycket annat hann jag inte med.

Efter gymnasiet utbildade Marie sig till fritidspedagog vid högskolan i Växjö. Hon började också resa runt i världen och kunde vara borta månader i sträck. Skrivandet, som hon tidigare haft som hobby, blev nu ett sätt att försörja sig.

Marie skrev resereportage och krönikor om livet som backpacker. De första åren som fritidspedagog jobbade hon med barn på en flyktingförläggning på Öland. Emellanåt tog hon ledigt för att resa och skriva. Hon minns arbetet på förläggningen som lärorikt och intressant och dessutom bra ur hörselsynpunkt.

– Där pratade alla högt. Jag tror också att mina erfarenheter av att höra dåligt kom till nytta eftersom jag märker ganska snabbt om andra har samma problem. Hon levde fortfarande i tron om att det inte fanns något att göra åt hörselnedsättningen. I stället kompenserade hon med att skärpa andra sinnen lite extra.

– Mina reseskildringar präglades säkert av det. Dofter har till exempel stor betydelse för mig. Jag kan känna igen en plats på dess doft. Nyfikenheten på andra länder och kulturer medförde även intresse för språk. Men att plugga språk var inte optimalt. Grammatikstudier gick fint men att lära sig uttal var inte lätt.

– Att uttala något som man inte själv hör är nästan omöjligt, konstaterar hon. Hon ville prova på storstadslivet och flyttade till Stockholm. Det var lätt att få jobb inom fritidsverksamheten och det dröjde inte länge förrän hon var föreståndare. Vid sidan av det ordinarie jobbet fortsatte hon med sina skriv- och reseprojekt. Hon gick också kurser i journalistik och skrivande. Det var en stressig tillvaro och hon började känna sig trött och hängig.

– En dag fick jag svår huvudvärk som inte gav med sig. Jag kände att det var något konstigt, det gjorde även ont i bröstkorgen och armen. Mina kolleger blev oroliga, men jag tänkte att det skulle gå över. Plötslig föll jag ihop i ett krampanfall på jobbet. På sjukhuset konstaterade man att jag hade haft en hjärnblödning och att läget var allvarligt. De valde att inte operera eftersom blödningen satt på ett känsligt ställe och det fanns risk för permanenta skador.

Orsaken var en medfödd kärlmissbildning. Marie blev sjukskriven några månader för att läka och rehabilitera sig.

– Jag var oerhört trött och medtagen. Orkade bara vara vaken korta stunder i taget. Händelsen fick Marie att fundera över sin arbetssituation. Läkarna hade sagt att hon måste undvika stress eftersom hon hade en defekt på kärlet.

– Jag tänkte att det här går inte mer, så jag sa upp mig. Tanken var att frilansa på heltid.

Frilanslivet blev dock kortvarigt.

– Efter några månader blev jag tillfrågad om jag ville jobba på Lärarförbundets tidningar och det ville jag så klart. Jag hade gjort en del frilansjobb för dem och det kändes rätt.

Marie började arbeta heltid som journalist på Lärarförbundet. I samband med en hälsoundersökning genom företagshälsovården skulle hon göra en hörselmätning.

– Jag sa att det inte var någon idé att göra undersökningen eftersom jag hör dåligt och att det inte går att göra något. Då förklarade sköterskan att det visst finns hjälp för dålig hörsel och skickade remiss till hörselkliniken.

– Nu är det ungefär tio år sedan jag fick hörapparater och de är en stor hjälp. I början kändes det som om jag fått övernaturliga krafter. Jag tog in alla ljud och fascinerades av sådant som jag inte hört tidigare. Men efter ett tag så började jag få huvudvärk och blev orolig eftersom jag haft en hjärnblödning. Vid ett återbesök hos audionomen fick jag veta att det är vanligt att man får huvudvärk i början och att det tar tid att vänja sig.

Hon tvekade inte att visa upp hörapparaterna på jobbet, på avdelningen fanns flera kolleger med hörselnedsättning.

– Att ha hörapparater var normalt där. Jag tänker nu att det hade varit bra om jag haft dem tidigare för det kunde vara svårt att höra barnen på fritids.

Marie skrev artiklar och reportage om pedagogik, skola och allt som berör lärarnas arbete. Hon trivdes bra men kunde ibland känna att hon ville ha mer utrymme och tid än tidningarna medgav. Arbetet med boken var från början ett hobbyprojekt vid sidan av jobbet på Lärarförbundets tidningar. Hon tog tjänstledigt i två omgångar för att skriva och när förlaget antog hennes manus började hon fundera på att bli författare på heltid. I fjol sa hon upp sig.

– Det passade i samband med en omorganisation.

”En sax i hjärtat” har fått ett gott mottagande och Marie Bengts har rest runt i landet för att möta läsare och signera böcker, något hon tycker är kul.

– Vid föredrag så är det svårt att höra publikens frågor men då ber jag alltid moderatorn att upprepa. Uppdrag som hon däremot gärna sluppit, men som är en del av jobbet som framgångsrik författare, är förlagsfester och mingel.

– Jag är nervös för att höra fel, svara fel, missa poängen och bli stående ensam i ett hörn.

Nu är Marie Bengts på gång med uppföljaren. På dagarna sitter hon hemma i lägenheten, som ligger mot en tyst innergård, och lägger deckarpusslet som sömmerskan Hannah ska lösa. Denna gång utspelar sig handlingen på Södermalm i Stockholm. Året är fortfarande 1957. Mer än så berättar Marie Bengts inte nu. Så småningom, kanske i början av nästa år, kan vi läsa hur det går och om vaniljhjärtan fortfarande är huvudpersonens favoritbakelse. 

 

Pusseldeckare

  • En deckargenre där läsaren får ledtrådar så att det går att lista ut vem som är brottlingen. Ledtrådarna kan vara svåra att hitta.
  • Den engelska termen: Whodunnit. Mest kända författaren i genren är Agatha Christie.
  • Svenska författare i genren är till exempel Maria Lang och Stieg Trenter.
  • Den brittiska tv-serien Morden  i Midsomer är uppbyggd på detta vis.

Annonser

view counter