En del av Hörselskadades Riksförbund

Porträtt Nummer 1 • 2023

Yrselanfall skapade dramatik i tv-studion

Tio minuter före sändning fick programledaren Rania Shemoun Olsson helt oväntat ett kraftigt yrselanfall. Det blev hennes första möte med Menières sjukdom och en väckarklocka om att hon behövde göra ändringar i sina levnadsvanor.

Programledaren Rania Shemoun Olsson är tacksam för allt stöd från tittare och andra som vill ge tips om behandling.

Tio minuter före sändning fick programledaren Rania Shemoun Olsson helt oväntat ett kraftigt yrselanfall. Det blev hennes första möte med Menières sjukdom och en väckarklocka om att hon behövde göra ändringar i sina levnadsvanor.

Rania Shemoun Olsson

Ålder: 47. Ort: Älvsjö. Familj:  Gift, en son 17 år och en dotter 13 år. Yrke: Journalist, programledare. Fritid: Inredning, resor, samhällsfrågor, motion och familjens aktiviteter. Övrigt:  Rania föddes i Beirut, Libanon. När hon var tre år lyckades hennes föräldrar efter flera försök fly kriget och kom till Sverige 1978. I en podd från FN:s flyktingorgan UNHCR, berättar Rania om sin uppväxt. www.sverigeforunhcr.se/podd-unhcr70 (ej transkriberat).

Tidig vintermorgon 2020 i TV4-huset i Stockholm. Rania Shemoun Olsson gör de sista förberedelserna inför sändningen av nyheterna i Nyhetsmorgon. Hon tar den lilla mikrofonen och ska sätta fast den på kläderna. Med huvudet böjt framåt och blicken ner mot bröstkorgen känner hon hur det snurrar till i huvudet. Det snurrar så kraftigt att hon inte kan stå upprätt.

– Jag vet inte hur det går till men plötsligt ligger jag ner på golvet. Allt snurrar, jag mår illa och det tjuter högt i öronen. Kolleger springer fram för att hjälpa. Någon frågar om jag vill ha juice, en annan lyftet upp mina fötter i högläge. Min enda tanke var att jag måste upp till sändning.

Efter en stund får hon hjälp att resa sig och blir ledd till en soffa. Någon har ringt sjukvårdsupplysningen som gett rådet att Rania ska åka till en jouröppen vårdcentral. Där kan de inte se något fel med hennes hälsa.

– De bedömde i alla fall att det inte var allvarligt så jag åkte hem och vilade över helgen.

På måndagen vände sig Rania till vårdcentralen där hon bor för en ny undersökning, men inte heller den läkaren kunde ge något svar. Värdena var bra och det fanns inga tecken på sjukdom.

– Det var frustrerande. Jag behövde få en förklaring på vad som hänt. De rekommenderade mig att ta kontakt med en öron-näsa halsspecialist som är duktig på yrsel och gav mig ett nummer. Som tur var fick jag en tid snabbt och efter att ha undersökt mig sa han att det nog var Menières sjukdom som jag fått. Alla symtom – yrseln, tinnitus och tryckkänslan pekade på det.

Rania Shemoun Olsson tycker att hon haft tur som fick diagnos och hjälp snabbt. Nu mår hon bra och är noga att få tillräckligt med återhämtning i intensiva arbetsperioder.

– Menière, vad då? Hade aldrig hört talas om det, säger Rania.

Beskedet om sjukdomen gjorde henne rädd. Vad skulle hända nu? Skulle hon tvingas ge upp sitt jobb, som hon älskade så mycket?

– Jag blev också arg och ville protestera. Varför hade jag fått detta? Läkaren kunde inte ge något bestämt svar.  Han förklarade att sjukdomen är olika för alla, men att den är vanligare bland kvinnor över 40 år som utsätts för stress, och det stämde på mig. Även om jag just då inte hade en ovanligt hög belastning så är arbetet i sig intensivt och jag känner en inre stress över att missa något.

Läkaren sa också att de flesta drabbas ganska lindrigt och att det finns behandling som kan hjälpa.

Hon fick ett läkemedel, betahistin, utskrivet och när hon började ta tabletterna märkte hon direkt en förbättring. Hon blev också sjukskriven två månader.

– Jag var hemma och tog det lugnt. Sov mycket och försökte också ta reda på mer om Menières sjukdom; hur många som har det, varför man får det och så vidare.

Hon läste om vätska och tryck i innerörat, balansorganet och olika förklaringar, men blev inte särskilt mycket klokare av det.

– En sak blev jag i alla fall klar över och det är att alla drabbas olika och att jag hade tur som fick diagnos och medicin så snabbt.

Människor i omgivningen var omtänksamma och ville hjälpa.

– Jag fick mängder av mejl och krya på dig-hälsningar från tittare och andra som läst om vad som hänt. De gav tips om vad jag skulle göra för att hålla sjukdomen i schack. Jag sökte information själv också och följde de vanligaste råden; regelbunden sömn, motion, saltfattig kost, ingen alkohol, ingen stress. En följare i sociala medier tipsade om en gröt som jag köpte på apoteket.

Hon blev förvånad över att så många hade erfarenheter av en sjukdom som hon aldrig förut hört talas om.

– De kämpar i det tysta. Därför vill jag gärna vara ett ansikte utåt och dra uppmärksamhet till denna sjukdom som kan vara väldigt svår att leva med.  Jag är verkligen tacksam för allt stöd jag fått av andra med menière och försöker svara så många som möjligt, men hinner inte riktigt med.

Första tiden efter att hon fått diagnosen kände hon sig osäker på vad hon kunde göra utan risk och hon tyckte att hon blev yr av minsta lilla.

Symtom och behandling

Menières sjukdom ger olika grad av besvär för de som drabbas.               

Uppskattningsvis 50 000 personer i Sverige har Menières sjukdom, exakta antalet är okänt. Ungefär en av tio har menière på båda öronen.

Kännetecknas av yrselanfall, tryckkänsla, tinnitus och varierande hörselnedsättning som kan vara allt från lindrig till grav.

Uppstår vanligast i 40–60-årsåldern, men kan även drabba yngre. Något vanligare bland kvinnor än bland män.

Har samband med en obalans mellan vätskorna i innerörats balansorgan.

Kan behandlas genom till exempel medicin, diet och operation.

Källa: Hörsellinjen

– Jag visste inte om jag var yr på riktigt eller om det var inbillning. Allt som utmanade balansen var obehagligt, till exempel att springa på löpband. Men läkaren sa att det var viktigt att jag var aktiv och rörde mig, att sitta stilla var det sämsta jag kunde göra, så jag sköt undan rädslan och gjorde allt som jag normalt gör. En bra grundfysik har hjälpt mig i detta.

Cirka två månader efter anfallet hade familjen en resa till Bali inbokad över sportlovet. Det innebar många timmars flygresa, något som Rania var väldigt tveksam till. Hon var rädd att tryckförändringen, som ju kan vara obehaglig även för friska öron, skulle trigga sjukdomen.

– Men läkaren sa att jag skulle åka, att det skulle vara bra för mig med semester. Min familj stöttade mig och jag hade inga problem alls under resan. För varje dag mådde jag bättre och bättre, så det var väldigt bra att jag åkte.

Familjen består av man och två tonårsbarn, en son och en dotter. Rania har också nära kontakt med sina föräldrar som bor i Norsborg, området där hon tillbringade större delen av sin uppväxt.

Under sjukskrivningen hade hon tid att fundera på hur hon skulle få in återhämtning i vardagen och kom fram till att hon helt enkelt måste prioritera sitt mående på ett annat sätt än hon tidigare gjort. Att tacka nej till sammankomster och aktiviteter för att kunna gå och lägga sig tidigt.

– Att vara tråkig alltså.

Det handlade också om att ändra tankesättet, få stopp på den inre stressen, släppa prestationskraven och slappna av i nuet. Hon gillar att fixa med hemmet och tränade sig nu att bara vara hemma, utan en lista på göromål att bocka av.

Rania som vi oftast ser henne.
Foto: Privat

Efter två månaders sjukskrivning kände hon sig redo att ställa klockan på väckning 2.45 och starta sändning 5.45, vilket varit Ranias vardag i flera år. Men arbetsgivaren ville inte att hon skulle arbeta morgnar på grund av sjukdomen och i stället kom hon till kvällsnyheterna, där arbetstiderna är 14–23.

– Det gjorde att jag kunde sova länge. Jag jobbade där fram till oktober i fjol när jag gick tillbaka till Nyhetsmorgon som då även fick förlängd sändningstid och ett pass som går på klockan 7 för att sända till 12. Det är stor skillnad att inte behöva gå upp så tidigt varje dag.

Återgången till morgnarna har fungerat bra, Rania trivs med teamet på ”Nymo”. Utöver detta har hon även följt den svenska kungafamiljen, vilket inneburit en hel del resor, både i Sverige och utomlands. Det är ett uppdrag som hon haft i tre år och fjolåret var extra intensivt, då mycket som skjutits upp på grund av pandemin skulle klaras av. Rania var bland annat med när kungen och drottningen gjorde ett statsbesök i Jordanien och när kronprinsessan besökte Kenya.

Rania och kronprinsessan Victoria i Kenya.
Foto: Privat

Resultatet visades i dokumentären Kungahuset på annandag jul.

Hur gör du för att klara sådana uppdrag?

– Det var långa arbetsdagar, från tidig morgon till sent på kvällen, och när vi var klara för dagen så var det sömn som gällde för mig. Inget after-work eller turistande. ”Jag ska sova!” var mitt stående svar på vad jag skulle göra på kvällen. Lite tråkigt kan vara bra för hälsan, tycker jag.

Nu lämnar hon bevakningen av hovet för att helt fokusera på Nyhetsmorgon. Rania har arbetat som journalist i många år, innan hon kom till TV4 var hon reporter på lokala radio- och tv-stationer. Branschen har genomgått stora förändringar under dessa år, men en sak är sig lik: stressen.

– Det är bråttom, snabba beslut och tvära kast. Jobb på obekväma tider, helger och högtider är normalt. För mig har det fungerat bra, jag trivs och tycker det är roligt. Därför var det så oväntat att jag blev sjuk.

Innan yrselanfallet hade hon märkt en ilsken, ljus ton i öronen. ”Bara det inte är tinnitus”, tänkte hon. När ljudet var som värst var det som ett dån i skallen.

Nu är ljudet borta för det mesta, men ibland kommer det tillbaka och det tolkar Rania som en varningssignal.

Hörseln har inte försämrats på grund av sjukdomen.

– Jag gjorde en undersökning och den visade ingen nedsättning. Det gjorde mig faktiskt förvånad eftersom familjen ofta säger att jag inte hör och att jag pratar högt.

Under sändning behöver hon lyssna uppmärksamt på det som sägs i studion och samtidigt uppfatta information via en snäcka i ena örat.

– Det kommer ständiga uppdateringar om hur mycket tid som är kvar, nyheter, ändringar och annat. Ibland kan ljudet i snäckan vara ganska högt men det har alltså inte skadat hörseln och det är bra att veta.

Två år efter anfallet får hon fortfarande frågor om hur det går. Och minnet av händelsen sitter djupt kvar i henne själv.

  – Än idag vill jag inte titta ner mot kroppen när jag sätter på mikrofonen, säger hon.

Text: Ulrika Nilsson Foto: Peter Knutson