Utbildning ger hopp i Rwanda

I Rwanda blir ofta barn med hörselskador utan undervisning. De möter diskriminering och en del hålls gömda i hemmen av föräldrarna. Organisationen Empowering Children with Disabilities jobbar för att hjälpa dessa barn ut ur isolering och se till att de kan gå i skolan.

Louis Ngabonziza och Dusengimana Eliane repeterar siffrorna på teckenspråk tillsammans med eleverna. Louis startade skolan och hoppas kunna utöka den så att fler hörselskadade och döva ska få utbildning.
Martina Holmberg
På hantverksutbildningen lär sig eleverna sy och sticka.
Martina Holmberg

Hög andel fattiga

  • Befolkning: Cirka 12 miljoner.
  • Majoriteten av befolkningen är egenförsörjande jordbrukare.
  • Antalet personer som lever i fattigdom är mycket hög, men minskade från 45 procent till 39 procent av befolkningen mellan 2010 och 2014.
  • Den extrema fattigdomen har under samma period minskat från 24 procent till 16 procent.
  • Personer med funktionsnedsättning utgör officiellt 5,02 procent av befolkningen (263 928 kvinnor och 258 928 män). Men ett mer realistiskt antal är närmare 1,5 miljoner, enligt WHO.
  • Det finns inga tillförlitliga siffror på antalet hörselskadade och döva,men en studie 2008 visade att 13 procent av skolbarnen hade hörselproblem.
Publicerad i Nummer 4 · 2017

I Nyabihu, inte långt från gränsen till Demokratiska republiken Kongo, öser regnet ner. Det piskar i pölarna på den lilla skolgården som är inramad av ljusgula betongväggar med målningar av gorillor, elefanter, giraffer och papegojor i träd.

Utanför skolbyggnaden ligger kullarna gröna och några mil bort skymtas vulkanbergen där några av världens enda bergsgorillor lever. I skolans tre enkla klassrum övar barnen teckenspråk. Det är här i nordvästra Rwanda organisationen Empowering Children with Disabilities, ECD, arbetar. För fyra år sedan gick de från dörr till dörr i tre distrikt, Nyabihu, Musanze och Gakenke, för att se om här fanns barn och unga vuxna med hörselskador. De fann över 2 200 som hade hörsvårigheter.

– I den här regionen är det vanligt med öroninflammation hos barn. Vi tror att det beror på dålig hygien och orent vatten, samt att det är kallt här men att människor inte klär sig efter kylan, säger Félicien Turatsinze som jobbar för ECD.

 

Nu går barnen mer i  skolan och de som hade hoppat av har kommit tillbaka.

De upptäckte också att många av barnen med hörselnedsättning inte gick i skolan, nästan hälften hade slutat strax efter att de börjat. Det fanns lärare som sa att de inte kunde undervisa de här ”dumma, okunniga barnen”, att de hade skickat hem dem istället för att de skulle ”slösa tid” i skolan.

En del barn hölls hemma av föräldrarna, för att de inte tyckte att skolan  
mötte deras barns behov eller för att de behövde barnens hjälp hemma. Det fanns också exempel på föräldrar som band fast barnen och stängde in dem i huset medan de själva jobbade. Groce Nzamukosha är en av dem som aldrig gick i skolan.

Groce Nzamukosha.Groce Nzamukosha.

– Min situation var väldigt dålig. Jag gick inte i skolan och människor såg mig som en person som inte kunde göra någon nytta, säger hon och trampar ner pedalen på symaskinen som finns på skolan. Hon går en hantverksutbildning via ECD och lär sig sy och sticka.

– Nu har folk sett att jag kan saker och jag har fått bättre självförtroende. Även om jag inte kan kommunicera bra med hörande så respekterar de mig ändå. Och när jag kommer hit träffar jag människor som jag kan diskutera med. Jag är mycket gladare i dag, säger hon och berättar att hon i framtiden vill bli lärare, berättar hon.

ECD ordnade aktiviteter i byarna, för att minska stigmat och isoleringen. De informerade även föräldrarna om hörselskador och samlade skolledare och lärare till en utbildning om funktionshinder och inkluderande utbildning. Dessutom startade de så kallade skolklubbar för barn som ville delta i kampen mot diskriminering. Slutligen anställdes även assistenter för att vara stöd för hörselskadade barn i skolan.

– Vi kan se en förändring. Nu går barnen mer i skolan och de som hade hoppat av har kommit tillbaka. Folk har också mer förståelse nu, säger Félicien Turatsinze.

Men alla kunde inte gå i vanlig skola. Döva barn studerar i stället i organisationens egen skola, Nyabihu Demonstration Centre for the Deaf. Barnen är klädda i blå skoluniformer och sitter i smala träbänkar ställda som ett U framför Louis Ngabonziza, skolans grundare och chef för ECD. En flicka går fram till griffeltavlan med en vit krita i handen.

Louis Ngabonziza bokstaverar på teckenspråk och hon skriver bokstav för bokstav på tavlan. Flickan är en av de yngre eleverna, som ännu inte lärt sig mycket teckenspråk. På skolan får barnen undervisning i teckenspråk på engelska och kinyarwandan, det inhemska språket. De får träna läppavläsning, lära sig skriva, använda datorer och annan ämnesundervisning. Efter två års studier börjar en integrering i den vanliga skolan. Där går de halvdagar och har med sig en lärare från centret som tolkar till teckenspråk på lektionerna. Andra halvan av dagen studerar de på centret. De äldsta eleverna jobbar i syrummet. De syr och stickar skoluniformer beställda av skolor i närheten. Albert Uwimana, 20, började gå i skolan när han var 14 år.

– Först gick jag på en annan skola för döva barn, men det tog fyra timmar för mig att gå dit. Jag kommer från en fattig familj och har inte råd med biljett till transport. Därför var jag på skolan i tre månader åt gången. Innan dess gick jag inte i skolan alls, istället hjälpte jag mina föräldrar med jordbruket, odlade potatis och sålde på marknader. Han hoppas kunna starta någon sorts verksamhet i framtiden som kan hjälpa familjen med försörjningen.

I Rwanda går många med obehandlade öronproblem, det är också många som är i behov av hörapparat men som saknar det. Det finns människor som tror att de är döva, men skulle kunna höra om de fick rätt hjälp. 2013 fick Rwanda sitt första audiologicenter, på Rwanda Military Hospital.

Kliniken diagnostiserar, behandlar och erbjuder hörapparater. Människor som saknar sjukförsäkring, men som har rätt till stöd till följd av folkmordet i Rwanda, kan få behandling gratis via en fond för överlevande. Annars är det dyrt med hörapparater. Enligt Kaitesi B Mukara, som är öron-näsa-hals-kirurg och audiolog, är kostnaden 3 000–5 000 kronor.

– Vissa försäkringar tillåter inte heller patienter vård vid de bästa sjukhusen, och det finns inte många specialister inom vårt fält. Många åker inte ens till sjukhus för sina problem, säger han. Landet är beroende av välgörenhetsorganisationer. Den USA-baserade välgörenhetsorganisationen Starkey Hearing Foundation har genomfört upprepade screeningprogram i landet och har försett över 2 000 personer med hörapparat. Men det största antalet med hörselnedsättning visade sig ha vax i öronen som kunde avlägsnas och de återfick bra hörsel.

– Men det sker förbättringar. Rwanda jobbar på att ha mer specialiserad sjukvårdspersonal inom alla områden. Och kunskapen hos folket förändras på ett positivt sätt, säger Kaitesi B Mukara.

Det finns i dag lagstiftning som ska skydda rättigheterna för personer med funktionsnedsättning men i praktiken går det långsamt. Många barn med funktionsnedsättning går inte i skolan. Och bland vuxna är det många som är stigmatiserade, har låg utbildningsnivå och inte kan försörja sig.

Louis Ngabonziza är en av de ledande i landet när det gäller undervisning för döva och hörselskadade. När han började för cirka 20 år sedan fanns det inte någon liknande utbildning. Han berättar att det på 1980-talet öppnades ett center för tio döva barn. Det räckte förstås inte på långa vägar. 1989 bildades Rwanda National Union of the Deaf, men när folkmordet bröt ut i landet 1994 kollapsade organisationen då de flesta av grundarna dödades.

Landet föll samman på kort tid. Under 100 dagar dog nästan en miljon människor i Rwanda och minst lika många flydde. En av dem som dog var Louis Ngabonzizas döva moster. Han förlorade också sina föräldrar och syskon och han får fortfarande tårar i ögonen när han pratar om det. När folkmordet var över började han jobba med gatubarn, det fanns många som hade förlorat sina föräldrar och hem.

Projektet höll till i närheten av centret för döva barn. Snart fick han jobb där och startade så småningom ett eget center. Utvecklingen går framåt, men det finns mycket kvar att göra för döva och hörselskadade. De lagar som finns för att skydda rättigheterna för personer med funktionshinder har i praktiken ganska liten effekt, delvis på grund av bristande kunskaper om vilken hjälp som behövs.

Louis Ngabonziza vill utöka sin verksamhet och visar stolt upp ett gräsfält med ett litet stenhus. Den marken har han köpt för egna besparingar och förhoppningen är att kunna samla in tillräckligt med pengar så att ett större center kan byggas där snart. – Jag vill att fler ska kunna studera och få bättre möjligheter i framtiden, säger han. 

Text: Maria Hagström

Annonser

view counter