Under ytan fann Thore tystnaden

Överst på checklistan inför dykning har han skrivit i rött: Ta av hörapparaterna. Thore Dahl, 80 år, trivs bäst i eller på havet.

Thore Dahl styr besökarna på Sjöfartsmuseet i Karlshamn med säker hand. Här är han guide under sommarmånaderna.
Hans-Peter Bloom
Thore Dahl.
Hans-Peter Bloom
Jamaica ligger i Karibiska havet, knappt 15 mil söder om Kuba.

Thore Dahl

Ålder: 80 år.

Bor: Kingston, Jamaica, oktober–april. Karlshamn, Blekinge, april–oktober.

Familj: Ex-fru, son, dotter, ett barnbarn. Två bröder och släkt i Blekinge.

Sysselsättning: Pensionär, guide på Sjöfartsmuseum i Karlshamn. Tidigare sjöingenjör. Har varit anställd i Broströmskoncernen, Svenska flottan, Aluminium Company of America, Veolia Industrial Services Australia.

Hobby: Dykning, leta efter vrak, sjöfarts-historia, fiske, resor, läsa.

Publicerad i Nummer 6 · 2017

Den inledande punkten på checklistan lades till efter tre dränkta hörapparater. Thore Dahl, som bor på Jamaica där man själv får bekosta hörapparaterna, betalade cirka 6 000 kronor per apparat. Det blev för dyrt i längden att glömma dem i öronen.

– Nu glömmer jag aldrig, säger han.

Att vara 80 år och ägna sig åt dykning är inte vanligt, Thore vet ingen jämnårig som är aktiv.

– Mina kompisar är betydligt yngre. Jag är stelare i kroppen än förr, men i vattnet märks det inte, där är man tyngdlös. Men jag har svårt att ta mig upp i båten, så därför har jag alltid med mig en ihopfällbar stege, berättar han.

På frågan om det finns hajar skrattar han bara.

– Hajar är jag inte rädd för. Jag har simmat i stim med 300 hajar, säger han och visar dykarnas tecken för haj. (Samma tecken som haj på amerikanskt teckenspråk, ASL.)

Havet har alltid lockat Thore Dahl. Redan som ung grabb hemma i Karlshamn i Blekinge bestämde han sig för att bli sjöman.

– Varför jag kom på det är det ingen som vet, hela min släkt är landkrabbor. Men jag har ett foto från när jag är liten och där är jag klädd i sjömanskostym. Kanske var det ett tecken på vad jag sedan skulle bli, säger han.

Det bullrade enormt, men ingen sa något om att skydda öronen.

Efter realskolan i Karlshamn gick han till sjöss för att utbilda sig till sjöingenjör. Han trivdes med arbetet och fick se många främmande länder. Det stod tidigt klart att han var skicklig med maskinerna på fartygen.

– Jag har fallenhet för teknik och tycker det är roligt att lösa problem. Jag fick snabbt mer ansvar, säger han.

Han tror att det var under denna tid som hans hörsel kan ha tagit skada. Trumhinnorna fick utstå en hel del i fartygens maskinrum.

– Det bullrade enormt, men ingen sa något om att skydda öronen. Han berättar om maskinisterna i flottan som stod mellan ångturbiner dagarna i ända.

– De blev definitivt hörselskadade, men det var ändå ingen som pratade om att man borde ha hörselskydd. Säkerheten ombord handlade om vad man skulle göra i samband med livshotande incidenter, inte vilka skador man på sikt kunde ådra sig på grund av arbetsmiljön. Hörselskydd fanns inte ens.

Thore Dahl tycker inte att hörselskadan orsakar honom så stora problem, men visst blir det svårt när det är flera som pratar, till exempel på sammankomster och middagar.

– På min brors 90-årskalas nyligen så kunde jag inte höra mycket av det som sades. Det är förstås tråkigt. Men om man bara är två som pratar så brukar det gå bra, säger han.

Men tillbaka till ungdomsåren. Thore Dahl blev efter maskinteknikerexamen rekryterad till flottan och blev underofficer med tjänstgöring på jagare och senare isbrytare. Han fortsatte därefter sin utbildning till sjöingenjör på sjöbefälsskolan som låg i Stockholm. Där bodde Thore i en liten lägenhet i arbetarkvarteren på Södermalm tillsammans med några kamrater.

– Det var knapert och jag tog en massa extrajobb för att få in pengar. Ett sätt att dryga ut kassan var att delta i medicinska forskningsstudier på Karolinska institutet.

– Ibland kunde det vara ganska otrevligt, som när de borrade i mitt bröstben, säger han och ser plågad ut.

När han fått sin examen var det dags att förverkliga ett äventyr som han i flera år planerat med fem kamrater. De hade sparat pengar så de kunde köpa segelfartyget Walborg, en 64-fotare. Efter en omfattande och arbetssam renovering kastade de loss. Det enda de hade bestämt var att de skulle ta sig till Västindien.

I början av resan råkade de ut för flera missöden. Redan andra dagen började fartyget läcka in vatten och fick läggas på varv i Västttyskland för reparation. Sen gick bogsprötet av i en storm på Nordsjön.

Och problemen fortsatte: Utanför Holland gick de på grund och utanför Frankrike bröt en i besättningen benet. Men efter att de stannat och provianterat på Kanarieöarna så gick resan över Atlanten bra. Efter 30 dygn kom de fram till Västindien. Första stopp var Barbados och sedan fortsatte de till Trinidad. När de kom till Port-of-Spain, som är huvudstad på Trinidad, var pengarna slut. Alla reparationer hade tärt hårt på reskassan.

Besättningen gick i land för att söka jobb. Thore Dahl blev anställd som tredje maskinist på ett amerikanskt rederi vars moderbolag tillverkade aluminium. Thore trivdes och efter ett tag flyttade hans blivande hustru också över till andra sidan Atlanten. Thore blev befordrad och snart var han maskinchef. Arbetet var krävande men gav också möjligheter – att resa bland annat.

1970 blev han förflyttad till Jamaica som kontrollingenjör för byggandet av ett ångkraftverk där han sedan blev driftschef. Efter att ha lärt upp jamaicansk personal blev han chef för allt underhåll på den stora fabriken som omvandlade aluminiummalm till aluminiumoxid. – Huvudkontoret låg i Pittsburg och där var jag ofta. Därutöver blev det resor i hela världen.

Var det aldrig tal om att återvända till Sverige?

– Nej, vi åkte hem en gång varje år så vi behöll kontakten med släkt och vänner ändå, berättar Thore.

Det var i början av 1970 som en svensk kompis i Kingston frågade om Thore hade lust att hänga med på dykning.

– Jag hade aldrig provat och det var en helt ny värld som öppnade sig. När jag dök så var det tyst och jag slapp ifrån telefonen som ringde när som helst på dygnet, alla dagar i veckan. Det var bara när jag dök som jag kunde koppla bort det hektiska arbetet.

Thore blev så småningom ordförande för dykarklubben och fick nya vänner. Sedan dess har Thore Dahl utforskat livet under ytan på många olika spännande platser i världen, till och med i arktiska och antarktiska vatten.

Totalt har han tillbringat mer än 2 600 timmar under vatten. Han kan inte nämna något favoritställe för dykning.

– Jag gillar variationen, att komma nära jättelika valar, fiskstim, korallrev och att undersöka vrak.

Att dyka på vrak är svårt och kan vara farligt. Där är Thores bakgrund som sjöingenjör en fördel eftersom han känner till hur fartyg är konstruerade. Sökande efter vrak är ett av hans största intressen numera.

Mycket efterforskning gör han på nätet, i arkiv och genom kontakter med myndigheter, museer och marina experter. Han plöjer tjocka luntor om marinhistoria och har alltid ögonen öppna för att inte missa någon ledtråd. Han har nyligen luskat fram sanningen om ett minfartyg som 1944 sänktes utanför Kingston. Minfartyget ligger på 30 meters ljup och Thore har dykt ner till vraket vid flera tillfällen.

Alla handlingar om fartyget är belagda med sekretess så det har varit ett mödosamt arbete för att skapa en bild av vad som egentligen hände. Thore har funnit att den förolyckade kaptenen ombord var norrman, och han har också lyckats leta rätt på dennes anhöriga i Norge. Han tar fram sin mobiltelefon och visar en bild från en minnessten som rests på militärkyrkogården i Kingston: Johan Ingvald Olsen, född 1892, begraven i Kingston.

När Thore nu funnit lösningen på minfartygets gåta så väntar andra vrak att undersökas.

– Jag har alltid något att göra, säger han och ser nöjd ut.

Pensionärslivet är relativt nytt för 80-åringen. Första gången Thore Dahl pensionerade sig var han bara 58. Strax därefter fick han ett jobberbjudande som han inte kunde motstå. Han fick ansvar för att kontrollera arbetet med att utvidga det kraftverk som han en gång varit med om att bygga. Det tog ungefär två år. Därefter blev han värvad av ett Australiskt serviceföretag inom gruvindustrien i Karibien. Thore drev detta företag i 16 år.

– Sen tyckte jag att det var dags att dra mig tillbaka. Men jag hade bara varit ledig några månader när företaget beslutade att lägga ner verksamheten och jag blev tillfrågad om jag kunde arbeta med avvecklingen.

Det är inte mycket som slår en vårdag i Sverige.

Efter detta uppdrag gick Thore i pension för fjärde gången. Han säger att han fått erbjudande om konsultuppdrag även efter det, men nu vill han vara pensionär. Fast han jobbar ändå. Sedan tre år tillbaka bor han nämligen i Karlshamn halva året och då passar han på att jobba som guide på Sjöfartsmuseet.

Han tycker det är roligt att visa besökarna museets samlingar och berätta om livet till sjöss förr i tiden. På museet finns även en avdelning om Walborg, skeppet som tog honom till Västindien och som han på senare år lyckats spåra upp. Det såldes till Nya Zealand, seglade sedan i ett par år och med olika ägare innan det till slut hamnade på Tongaöarna där det sjönk i hamnen.

Vad är det bästa med Sverige?

– Årstiderna. Det är inte mycket som slår en vårdag i Sverige, när ljuset återvänder och träden slår ut. De senaste månaderna har Karibien drabbats av flera hårda orkaner, som skördat liv och ödelagt städer och bebyggelse. Thore har följt nyheterna noga och är lättad över att Jamaica klarat sig undan såväl Harvey som Irma och Maria.

– Vi har haft tur. Det värsta har passerat norr om Kuba, säger han.

Han har varit med om att få sitt hem förstört av orkan en gång.

– Hela taket blåste av och huset dränktes av vatten. Det första jag gör varje morgon under orkansäsongen, är att kolla väderprognosen. I oktober åker han tillbaka till Kingston. Där har hans dotter och svärson tagit hand om radhuset som han numera bor i.

– Det är roligt att vara i Karlshamn men jag längtar efter dykningen och vännerna. Och kaffet.

– Jag brukar ta med mig kaffe från Jamaica, det svenska kaffet är inte lika gott, säger han. Det svenska julfirandet har han däremot tagit med till Jamaica.

– Vi har alltid firat svensk jul, med skinka och tillbehör. Det är uppskattat. Trots att turismen är Jamaicas största näringsgren tycker Thore inte att han märker av den så mycket.

Charterturisterna bor på all-inclusivehotell på norra och västra delarna av ön. Han tycker det är synd att många turister bara ser de vita stränderna och den tropiska grönskan. I stället borde de lämna hotellområdena, upptäcka landet och ta reda på hur invånarna lever.

Jamaica är ett land med enorma klyftor. En stor del av befolkningen lever fattigt, men det finns också väldigt rika. Bakom den färgsprakande fasaden döljer sig svårlösta problem, bland annat arbetslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Visst finns det bra sjukvård, men bara för dem med pengar, berättar han.

– Det är väldigt få som kan skaffa hörapparater eftersom man får betala dem själv. 

Annonser

view counter