En fråga har i alla år väckt intensiv debatt inom hörsel- och dövområdet: Rätten till teckenspråk.
Diskussionerna har ofta präglats av okunskap och förutfattade meningar. Samtidigt är forskningen motstridig och av varierande vetenskaplig kvalitet.
Att hörapparater, cochleaimplantat och annan hörteknik har utvecklats på ett mycket positivt sätt, det råder det ingen tvekan om. Men hörselskadade och döva är inte, och kommer aldrig att bli, fullt hörande. Och det är inget nederlag, utan ett faktum som familjer, hörselvården och samhället i övrigt behöver inse, acceptera – och omfamna.
Trots det avråds en del föräldrar från att lära sig teckenspråk. Många får inte ens veta att teckenspråk är en möjlighet.
Det här är djupt oroande. För det är en sak att ”klara av” ett taluppfattningstest. Det är en helt annan att leva med en hörselnedsättning varje dag. Att tvingas anstränga sig till bristningsgränsen när tekniken inte fungerar, när ljudmiljön är dålig eller när samtalet går för fort.
I sådana situationer är det en fantastisk fördel att vara tvåspråkig. Att kunna växla mellan tal och teckenspråk, att kunna använda tolk när tekniken krånglar. Det är frihet.
Ett av hörselvårdens främsta uppdrag är att åstadkomma effektiv kommunikation och delaktighet för hörselskadade barn. Att avråda från teckenspråk är inte förenligt med det uppdraget.
HRF:s uppfattning är glasklar: Teckenspråket är en tillgång. Vi lyssnar till barn och ungdomars samlade erfarenheter och konstaterar att det finns ingen motsättning mellan tal- och teckenspråk. Tvärt om – språken berikar varandra och oss som använder dem.