"Skönt med skog och tystnad"

Lena Mattsson engagerade sig i HRF för att hon brinner för att fler ska ta tag i sin hörselsituation tidigare.

– När jag fick gå en riktig hörselrehabilitering tänkte jag: ”Det här skulle jag ju ha gjort för tio år sedan.”

Promenader i skogen med rotweilern Zigge är en viktig avkoppling för Lena.
Sofie Ward
Lena Mattsson.
Sofie Ward

Lena Mattsson

Ålder: 55 år.

Bor: Tyringe.

Familj: Sambo, tre barn, barnbarn, hund och katt.

Intressen: Trädgården, promenera i skogen, husdjuren, HRF och läsa.

Yrke: Har bland annat arbetat som kostansvarig och livsmedelstekniker.

HRF: Medlem 2005. I styrelsen för HRF Hässleholm sedan 2016.

Publicerad i Nummer 7 · 2018

Lena Mattsson, 55, har nyligen tagit över som ordförande för HRF Hässleholm. Föreningens expedition är centralt belägen i aktivitetshuset Senioren och HRF har ett eget rum som vetter mot en innergård där det finns bland annat kafé, ett litet bibliotek och möteslokal som flera föreningar delar.

– Det är en väldigt bra lokal, men namnet är inte så lyckat när vi ska få kontakt med personer i yrkesverksam ålder. Även om jag förklarar att det bara är namnet på lokalen så får man höra ”Jag har inte tänkt gå i pension än”.

Hon tror att många, liksom tidigare hon själv, inte förstår hur mycket en hörselnedsättning påverkar livet.

– Jag kommer ihåg när jag fick min första hörapparat. Det jag var mest intresserad av var om den syntes eller inte. Jag kände mig som 90+, hur dumt som helst.

Lena har haft flera olika yrken, men alla har varit relaterade till livsmedel, kost och mat. Så är hon också uppväxt på en bondgård. Men att bli jordbrukare/bonde var inte något alternativ för henne.

– Far hade en ganska stor gård utanför Hörby. Jag fick hjälpa till en hel del när jag växte upp och jag märkte ganska snabbt att det var alldeles för mycket jobb.

– Det var också ganska mycket buller och man använde aldrig hörselskydd.

Lena har inte något minne av att hon gjorde något hörseltest när hon gick i skolan.

– Men det blev ofta missförstånd, både hemma och i skolan. När Lena hade gått ut gymnasiet, 1982, började hon att jobba som servitris på en restaurang.

– Jag hade svårt att höra beställningarna och det var en väldigt jobbig ljudmiljö, men det var ändå inte förrän ett par år senare jag förstod att jag hörde dåligt.

Lena bestämde sig ändå för att byta arbete för att undvika den bullriga restaurangmiljön.

– Jag fick i stället jobb på ett lasarettkök i Lund, först som biträde och sedan som kokerska, men det var inte egentligen inte så mycket bättre.

– Jag hade surrande fläktar och ljud omkring mig hela tiden. Under 1980- och 1990-talen arbetade Lena som kokerska på storkök inom Lunds kommun.

Tänk om jag hade haft de här kunskaperna tidigare.

 Hon träffade sin dåvarande man 1983 och deras första dotter föddes 1987. Därefter fick de ytterligare två döttrar, 1990 och 1993. Efter att Lena börjat jobba igen efter den tredje föräldraledigheten kom hon snabbt underfund med att hon behövde kontrollera hörseln, vilket ledde till att hon fick hörapparat på vänster öra.

– Då jobbade jag i ett dagiskök där det var mycket buller. Efter att jag testat hörseln fick jag träffa en specialistläkare som sa ”Det är inte bra för dig att jobba i så bullrig miljö”. För att kunna få arbeta i en mindre bullrig miljö gick hon en kompletterande utbildning till livsmedels­tekniker.

– Jag har alltid varit intresserad av kost och hälsa. Jag försöker fortfarande följa med i utvecklingen, rekommendationerna om hur man ska äta har förändrats en hel del jämförts med det som lärdes ut när jag pluggade och det är svårt att veta vem man kan lita på. Livsmedelsindustrin och medicinföretagen har stort inflytande.

Lena fick sedan jobb som kostansvarig på en skola i Lunds kommun.

– Men ljudmiljön var egentligen inte mycket bättre. Jag satt i ett kontor i anslutning till köket eftersom jag ville ha en öppen dialog med personalen och inte ville stänga dörren. Det var väldigt stressande med alla ljud från köket.

– När de andra gick hem vid 15-tiden och stängde av alla apparater pustade jag ut. Då kunde jag börja jobba.

Vid mitten av 2000-talet hade Lena börjat bli mer medveten om vilka konsekvenser en hörselnedsättning kan få. Det var när hon fick göra en riktig hörsel­utredning och gå en rehabiliteringskurs.

Nu fick hon också hörapparat på båda öronen eftersom hörseln på hennes vänstra öra försämrats och hon även fått en hörselnedsättning på höger öra.

– Det var en wow-upplevelse. Jag fick förklarat hur mycket man missar, hur man kan hantera det, att stress, spänningar och tinnitus hänger ihop med mera. Jag har ofta varit som en bålgeting och har haft svårt att ta det lugnt och vill inte ge upp.

– Tänk om jag hade fått de kunskaperna tidigare.

Hon fick göra ett ordförståelsetest som visade att hon missade mer än hälften av alla konsonanter.

– Ibland har det lett till en del skratt. En av mina döttrar hade med sig sin pojkvän till en familjemiddag. Min syster sa till mig ”Han verkar artig” och jag svarade högt. ”Arton, nej han är inte 18”. Han undrade nog vad det var för familj han kommit till.

Lena och hennes man skilde sig 2005 och hon tror att hennes hörselproblematik kan ha varit en del av orsaken.

– Jag förstod inte då hur mycket jag påverkades av hörseln, men det blev ganska ofta missförstånd. Jag hade behövt hörselrehabilitering tio år tidigare. När Lena arbetat i tio år som kost­ansvarig på skolan, 2007, skulle organisationen ”slimmas” och hon fick en ny chef. – Antalet kostansvariga i kommunen skulle minskas. Min hörsel hade blivit sämre och jag hade blivit mer ljudkänslig så jag krävde att jag skulle få en tyst arbetsmiljö när det skulle bli en omorganisation.

– Men det var arbetsgivaren inte så intresserad av. I stället för att ordna en tyst arbetsplats så organiserade man om så att jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren erbjöd dock ett omplaceringsalternativ.

– Jag blev förflyttad till ett företag inom kommunen som sålde köksutrustning och mat. Jag skulle ta emot order via telefon i ett öppet kontorslandskap. Det fungerade inte, efter det ansåg de att de hade gjort allt. Lena kontaktade facket och fick till slut en halv årslön i avgångsvederlag.

– Jag hade jobbat i kommunen i sammanlagt 20 år och trodde aldrig att något sådant skulle kunna hända. Efter en period som arbetslös ville Lena komma igång med att jobba igen och provade att driva ett kafé.

– Jag trodde att det skulle vara bra ljudmiljö där, men det var mycket oljud i kaféet också, bland annat från fläktar och kylar.

2013 fick hon arbete som laboratorieassistent på ett cellbiologiföretag i Limhamn som producerar växtceller som används i bland annat hälsokostpreparat.

– Jag trivdes bra och det var intressant, men där var det också en bullrig miljö. Då bodde jag också i Hjärup där det byggdes många vägar och järnvägar i närheten och det var mycket oväsen även när jag var i hemmet.

– Det var knäckande. Ljudkänsligheten gjorde att jag fick mer och mer tinnitus och när jag var på jobbet kunde jag inte längre räkna. Lena kunde inte arbeta kvar och fick 50 procent sjukersättning.

Jag blev erbjuden ett telefonjobb i ett öppet kontorslandskap.

 Hon och hennes sambo som hon träffade 2006 flyttade också till Tyringe där de bor nu i ett hus med en tomt som gränsar till skogen.

– Det var otroligt skönt att komma nära skogen och tystnaden, säger hon.

Efter något år började Lena känna att hon ville hitta ett arbete och i samma veva hörde hennes tidigare arbetsgivare av sig och frågade om hon kunde jobba på halvtid där. Eftersom Lena hade flyttat hade hon nu en och en halv timmes resa, enkel väg

– Jag vill inte sitta och rulla tummarna och jag hade trivts bra där så jag bestämde mig för att försöka pendla.

– Det gick i ungefär ett halvår innan jag kollapsade. Jag blev så utmattad att jag inte längre kunde räkna när jag satt på jobbet. Det var bara att lägga ned.

För ungefär fem år sedan började Lena använda en så kallad Bi-CROS-hörapparat eftersom hon är nästan döv på vänster öra, en CROS-hörapparat (Contralateral Routing Of Signal) för över ljudet trådlöst från den döva sidan till den hörande. Bi-CROS innebär att apparaten i det högra örat även fungerar som en vanlig hörapparat och inte bara tar emot ljud utan även förstärker dem.

– Det är stor skillnad mot när jag hade två olika hörapparater, tycker Lena.

När hon fick tillbaks mer energi började hon för cirka två år sedan att engagera sig i HRF.

– När jag kom hit till föreningen kände jag mig väldigt välkommen och jag ville hjälpa till att trycka på mer för att kanske kunna hjälpa andra. Hon blev snabbt inlockad i styrelsen och fick relativt nyligen också överta ordförandeskapet.

– Det har varit väldigt roligt, men jag är frustrerad över att vi inte får kontakt med fler personer i yrkesverksam ålder. Det är så viktigt att man får rätt stöd i tid och det kostar samhället mycket pengar i sjukskrivningar och sjukersättning.

– Man måste tänka på ljudmiljön på lång sikt. Jag skulle vilja att vi kunde nå ut mer, till exempel till rektorer, skol­chefer och kostchefer så att dom får information om ljudmiljö och hörsel. Måste vi köra slut på oss?

Sin fritid ägnar hon till stor del åt trädgården, husdjuren, skogspromenader och HRF. Lena berättar att hennes döttrar har tjatat på henne att hon borde lära sig teckenspråk.

– Jag har inte kommit dit ännu. Men nästa sommar har jag bestämt mig för att vara med på HRF Skånes TSS-vecka. 

 

Annonser

view counter