Barngnäll kom tillbaka!

Publicerad i Nummer 2 · 2012

Har just fross-läst klart Majgull Axelssons nya fina bok Moderspassion.

Jag som just håller på att bli tonårsmamma läser boken med tonårsradarn på.

Precis som när man just fått veta att man är gravid och plötsligt ser barnvagnar och tjocka magar överallt så ser jag nu tonårsreflektioner och tonåringar överallt. I tidningarna, i böcker, på twitter, på facebook. Allt som rör tonåringar drar till sig min blick och mitt intresse. Det känns som om hela världen består av tonåringar.

Majgulls bok handlar enligt mig om tonåringar, om att leva med en tonåring, om att vara mamma till en tonåring, om det omöjliga i att förstå en tonåring, och när det allra värsta (det som inte får hända) händer.

Majgulls huvudperson hatar tonårsdotterns stängda dörr, hon skriver:

”Jag står inte ut med hennes stängda dörr. Den gör mig förtvivlad, desperat, rasande. Inget tomrum, inget underläge kan vara värre än detta att älska utan att själv vara älskad."

Barngnäll är tydligen det värsta ljudet människor vet, enligt någon ny undersökning.

Men hur kan något vara värre än en djupt älskad dotters stängda tysta dörr? När man inte längre får vara med? När man anses som totalt ointressant och passé och att allt man säger antingen inte ens lyssnas på eller är fel.

Det var bättre när du var fyra år och lekte Småstjärnorna, sa jag till henne häromdan. När du skrek från ditt rum: ”Vem vill komma och köpa?”. När du varje helg tvingade oss att leka museum och skrev skyltar med texten ”Museum – kom och titta på alla sakerna”. Du vet, den skylten som jag ramat in.

Åh vad jag hatar den stängda dörren. Tystnaden är så hemsk!

Barngnäll pågår i något år. Tonårstystnad bakom den stängda dörren pågår i flera år (har man otur kanske upp till tio år).

Barngnäll är ju ljuv musik. Ens fina gulliga barn vill något. Hon kommunicerar, hon säger något. Det går att prata med ett barn som gnäller. Det går inte att prata med en tonåring bakom en stängd dörr.

Barngnäll kom tillbaka!

Annonser

view counter