Öron öppnade ögon

Sofia Göth
Robbin Norgren
Publicerad i Nummer 1 · 2018

När du föddes viskade jag ömsinta ord i dina öron. Du tittade storögt på mig. Hörde nog ingenting. Det visste jag inte där. Inte då.

Nu är de små söta öronen inte små längre. De bärs numera av en tonåring. Av en ungdom vars känslor för hörselnedsättningen åker berg- och dalbana. Och jag åker med. Åker med i topparna. Men när det går nerför då faller jag. Djupt och snabbt.

Det är mitt fel. Mitt fel eftersom jag bär på en gen som gör att du hör dåligt på båda öronen. Jag känner skam. Jag känner skuld.

Men mest av allt, Jag känner mig priviligierad. Jag fick dig.

Mina känslor ger mig kraft. Kraft att påverka. Jag är en tiger som backar upp dig och ryter till på skarpen när du särbehandlas. För det händer. Som den gången när du blev rekommenderad att inte välja spanska då lärarna befarade att det kunde bli för svårt för dig. Orden sas av välmening (för du har alltid fått det bästa bemötandet av lärare, specialpedagoger och rektorer). Men Ingen ska säga till dig vad du klarar eller inte.

Du bestämmer. Uppbackad av en rytande mor vid din sida.

I dag läser du spanska och det går riktigt bra.

Älskade dotter, du har öppnat mina ögon och öppnat dörren till en värld som tidigare var okänd för mig. En värld som består av orättvisor, av kamp och enorm kämpaglöd.

Sedan ett år tillbaka sitter jag med i HRF Örnsköldsviks styrelse. Jag är yngst. Mest oerfaren. Och blir otroligt väl omhändertagen av mina kära styrelsemedlemmar.

Jag är så privilegierad som fått inblick i denna värld.

Tillsammans kämpar vi trots att energin stundom tryter. Vi lyfter varandra och ser varandras olika behov. Jag har fått fin stöttning i att försöka starta ett nätverk för anhöriga till barn med hörselnedsättning. Det är något jag saknat under årens lopp. När det var som tyngst ville jag gråta med er – som vet. Ville skratta med er – som vet. Lyfta er och att ni skulle lyfta mig, ni som vet hur tufft det kan vara med en funktionsnedsättning. Som också vet hur mycket våra utmaningar berikar oss.

Vår resa med hörselnedsättning i familjen har varit väldigt ensam. Så känner jag inte längre.

Nu vill jag ta din hand. Tillsammans bygger vi ett nätverk av händer. Som puffar våra barn lite lätt när de behöver komma framåt, som drar upp dem när de faller. När vi faller.

När känslorna åker berg- och dalbana då trycker vi varandras händer lite extra, tittar varandra i ögonen och känner den gemensamma kraften.

Då påminns vi om att vi faktiskt är privilegierade.

Annonser

view counter