Åren som skolbarnsförälder är över

Stefan Tell
Publicerad i Nummer 4 · 2017

Tre barn. Har gjort mina tjugofem år som skolbarnsförälder. Många pysselkvällar blev det. Många tidiga luciatåg, julmarknader, bullbak, uppvisningar, tipspromenader. Åtskilliga läxförhör, maten på bordet varje dag. Glädjen när betygen motsvarat pluggandet. Illamåendet när kraften trutit. Utflykterna, skolresorna och mobbningen som drabbade sonen hårt.

Allt passerar i revy nu när minstingen tar studenten. Och så minnet av bullret. På dessa överfyllda avdelningar. Minns att reglerna för antalet barn per kvadratmeter yta i förskolan var flummiga. Att det fanns regler för antalet höns per kvadratmeter hönsgård, men inte för antal barn på förskola. Att det var huvudmannen som avgjorde om tjugo eller tjugosju barn var lagom. Att endast brandmyndigheten kunde ställa sig över beslutet. Kan dock inte minnas att jag någonsin hörde brandmyndigheten presentera någon åsikt i frågan.

Minns att ljudnivån ofta var så hög att det var svårt att samtala. När vi kom hem skrek barnen som åkte de berg- och dalbana på Gröna Lund. Bullret särskilt bedövande vintertid. Föräldraföreningen försökte, vi drev ljuddämpande plattor i taket. Vi drev mer tyger, fler mattor. Lekstationer, smågrupper.

Vi önskade att barnen skulle vara ute så mycket som möjligt. Tänkte lika ofta på pedagogernas öron som på barnens. Stojande barn, hela dagar. Veckor, månader, år efter år. Herregud. Läser att anläggningsarbete, byggnadsarbete, maskinoperatör, jordbruk är männens bullrigaste miljöer. Men där talas det om ljudrevolution.

I förskolan och skolan går det emellertid trögare än trögt. Det finns rapporter om förskolor med bullernivåer som gränsar till 88 decibel. En nivå som indikerar hörselskydd som främsta arbetsklädsel. För vår del är det över nu. Hoppas att det blivit bättre sedan Lärarförbundet slog larm och Arbetsmiljöinspektionen skulle besöka förskolor och göra egna mätningar. Hoppas!

Annonser

view counter