"Jag lyssnar med hjärtat och kroppen"

Som liten levde Kitty Crowther i en bubbla med sin hörselskada och drömde om att jobba i ensamhet. Men som vuxen kom hon på att hon älskar människor. Tur det, för som världsberömd författare får hon sällan tillfälle att isolera sig från omvärlden. 

Kitty Crowther bläddrar bland skisserna. Hon är på besök hos förlaget i Stockholm som ger ut hennes nya bok Sagor om natten.
Johan Kindbom
"Sagor om natten är min mest svenska bok. Den handlar om det jag älskar mest med Sverige – myter, legender, mossa, stenar och träd", säger hon.
Johan Kindbom

Kitty Crowther

Ålder: 47 år.
Bor: Bryssel i Belgien. Hennes mamma kommer från Sverige och hennes pappa kommer från Storbritannien.
Familj: Sambo, två söner.
Yrke: Författare och illustratör.
Fritid: Rytm, yoga, vetenskap, läsa böcker.
Övrigt: Fick Alma-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, 2010.

Publicerad i Nummer 3 · 2017

Hon har redan träffat flera andra journalister under dagen, men det märks inte. Humöret är på topp, hon skrattar och är glad när hon poserar framför kameran. Lyfter upp rockkragen och tittar dramatiskt under lugg för fotografens skull.
– Blir det bra så här?

Att träffa okända människor som ställer en massa frågor är inte det bästa Kitty vet och hörselskadan gör det extra ansträngande. Men hon klarar det bra ändå.
– Jag blir trött av såna här resor, men jag kan hantera dem, det är ju inte varje dag jag har det så här, säger hon.

Kitty Crowther levde sina första fyra år utan att någon i hennes omgivning förstod att hon nästan inte hörde någonting. Hon beskriver det som att hon levde i skuggan av andra barn, och att de levde i solskenet.
– Min mamma hade en viss aning om att det var något med min hörsel, men det tog ändå tid innan mina föräldrar förstod, och jag klandrar dem inte. Vi som hör dåligt är ofta väldigt bra på att låtsas att vi hör, säger Kitty Crowther.

I förskolans rapporter står det att hon inte kunde sjunga och att hon bara lekte med en vän i taget.
– Inte så konstigt. Att hitta en snäll person som kunde ta hand om mig var mitt sätt att överleva. Jag hade en fantastiskt vän som hette Astrid, hon var min bästis, säger Kitty Crowther.

Vid sex års ålder klarnade bilden kring hennes hörselskada.
– Människors röster går upp och ner och jag missar allt i de höga och låga registren. Jag hör inte ljuden, sedan hör jag och sedan hör jag inte igen. Om du pratar med mig och jag inte har hörapparater får min hjärna inte rätt information, säger hon.

Jag jobbade dubbelt så hårt som alla andra men presterade ändå inte lika bra.

Barndomen fylldes av talterapi två gånger i veckan och hårda studier i skolan. Hon hörde inte tillräckligt dåligt för att gå i dövskola, men inte heller tillräckligt bra för att kunna hänga med på lektionerna.

– Jag jobbade dubbelt så hårt som alla andra men presterade ändå inte lika bra. Jag var så arg när jag var liten. Jag hade inget språk att uttrycka mig på, då blir man arg. Jag hade nog hellre velat gå i skolan med barn i samma situation, säger hon.

Dans kom att bli viktigt under Kittys ungdomsår. 

– Det var så jag fick pojkvänner. Jag pratade inte med dem, jag dansade. Jag älskar fortfarande att dansa, säger hon.

Även hennes sätt att prata påminner lite om dans. Händer och kropp rör sig så mjukt när hon berättar hur hon hittade hem i skapandet av böcker.

– Jag ritade inte bra till en början, men jag ritade mycket. När jag var 14 år sa min lärare: Du kommer nog att bli professionell tecknare.

Tanken lockade Kitty som ville ha ett ensamjobb där hörselskadan inte skulle spela någon roll.
– När jag beslutade mig för att bli författare sa jag att jag skulle sitta i ett litet skjul och jobba i min ensamhet, berättar hon.

Men när hon var 22–23 insåg hon att hon gillar att vara med andra människor.
– Jag ville inte alls vara ensam i mitt skjul. Då började jag arbeta mycket med barn och vuxna i workshops för att få träffa människor, säger hon.

Hon möter också gärna sina läsare.

– När jag går på bokmässor vill barnfamiljer ofta krama mig för de är så glada över mina historier, säger Kitty Crowther.

Om förskolevännen Astrid var en viktig person i Kitty Crowthers barndom, så skulle en annan Astrid bli viktig i hennes vuxenliv. 2010 fick Kitty Alma-priset till Astrid Lindgrens minne och blev därigenom känd i bredare litteraturkretsar.

Det har varit fantastiskt att få priset – hon kan inte få något större, tycker hon. Astrid Lindgren var extra viktig i hennes familj eftersom Kittys mamma är svensk och Kitty brukade tillbringa somrarna i Sverige när hon var barn.
– Jag är glad för att priset har koppling till Astrid Lindgren, för jag älskar hennes böcker. Min engelska farmor brukade läsa dem för mig. Farmor hade en väldigt djup röst – det var som att sitta bredvid ett lok när hon läste. Jag satt hud mot hud med henne och hörde henne bättre via vibrationerna, säger hon.

Att hon fick Alma-priset har också lett till att boken Sagor om natten blir till. När hon fick priset lärde hon nämligen känna Lilla Piratförlagets förlagschef Erik Titusson som då var kanslichef för priset och de kom att bli vänner.

– Vi har talat om att göra en bok ihop och nu blir det av, säger hon.

Sagor om natten kommer att ges ut i original på svenska, trots att Kitty Crowther talar franska. Författaren Ulf Stark har översatt Kittys text. Kitty kan inte svenska, det prioriterades bort eftersom hon hade det tufft nog i talterapin och med att lära sig tala franska.

Alma-priset har inte förändrat Kittys liv så mycket tycker hon. Trots att hon vann en stor summa pengar, fem miljoner kronor, och blev mer känd, ligger hennes huvudfokus fortfarande på skapandet.

– Jag ägnar mig åt mina historier. Historierna kommer till mig, de väljer mig och min uppgift är att betjäna dem! Jag engagerar mig så mycket i mina berättelser att jag till och med pratar med mina karaktärer, säger hon och skrattar.

20 av Kittys böcker är översatta till svenska, varav två som hon endast har illustrerat och 18 som hon även skrivit, enligt Libris bibliotekstjänst.
De är bilderböcker, men Kitty Crowther vill inte kalla dem barnböcker.
– Jag skapar böcker, och så får den som vill läsa, säger hon.

Vissa titlar har en ganska existensiell, lite allvarlig underton. En bok kan till exempel handla om en man som en dag träffar på Gud. Eller om att Döden hälsar på. Men historierna är ofta inte så allvarliga som de först verkar. Gud gillar till exempel omelett, visar det sig.
– Jag sitter och fnissar för mig själv. Jag gillar att leka och retas med läsaren, säger hon.

När jag möter andra ickehörande ser jag att de är de bästa lyssnarna.

För 15 år sedan fick Kitty frågan av en förläggare om hon ville göra en bok om sin hörselnedsättning. Men då gick det inte.

– När jag började tänka på det så hade jag för mycket ilska inom mig. På vissa sätt blev jag dåligt behandlad i min barndom på grund av hörselnedsättningen, bland annat hos doktorerna som tränade mig. Men jag var för ung för att säga ifrån och ilskan över det fanns kvar, säger hon.
Det har ännu inte blivit någon sådan bok. Däremot talar Kitty gärna om sin situation så fort hon får chansen. Numera skäms hon inte för sin hörselnedsättning, även om det var tufft en gång i tiden.

Kitty tycker inte att det är helt givet hur hennes hörselskada har påverkat henne som författare, men hon tror att den har gjort det.
– Jag vet vad smärta är, något som en författare behöver känna till. Och när jag möter andra ickehörande ser jag att de är de bästa lyssnarna. Jag har nog också i mitt liv sett mer på hur människor är och vad som finns mellan orden. Jag lyssnar med hjärtat och med kroppen, jag kan inte flyta iväg, jag måste koncentrera mig och det har jag haft nytta av som författare, säger hon.

Text: Martina Nyhlin, frilansjournalist

Annonser

view counter